Leva det liv jag vill leva – Ode to myself

Att leva det liv jag vill leva

Inser när jag pratar med en vän i telefon att jag lever min dröm! Blev först lite generad: så kan en väl inte tänka, särskilt inte när affärerna inte riktigt kommit igång igen och det är så oroligt i världen… Men jo, alltså det är sant! Jag har uppnått det jag drömt om. Mina dagar ser i stort sett ut som jag bara vågade drömma om för säg 10 år sedan. Allt är inte perfekt, inte på något sätt, men det viktiga finns där. Jag lever mina värden, varje dag. Jag kan dessutom välja dagar då jag får slack och kan skita i allt. Det mår jag gott av.

Livet vill mig väl. Det är så fantastiskt när jag tänker på att jag får vakna upp på morgonen och uppleva livet, en dag till. Kanske är det sorgerna i mitt liv som fått mig att inte ta en enda dag för givet. Att jag bjuds på allt det jordelivet ger:

Familjens kärlek. Barnens leenden, ärliga sårbara samtal, smäll i dörrar och ”jag skaaaaaaa”. Att vara närvarande nog att läsa mellan raderna. Höra det som inte sägs, om det behövs en kram eller låta vara ifred.

Naturens under, skogens läkning, blommans knopp och fåglarnas vårsång.

Varma människomöten där vi kan spegla oss i varandra och hjälpa varandra i hur det är att vara människa. Men också skapa! Tillsammans provprata och börja bygga ett värde utanför oss själva. Bidra till det stora, i det lilla.

Längs min väg

Det har varit så mycket jag behövt göra upp med. Sluta med.

Egot i mig har inte varit tillåtande. Krävt. Mer. Kom igen nu, skärp till dig lite. Du vill ju det här. Machetat mig fram genom vilken svårgenomtränglig djungel som helst. Och sedan undrade jag varför jag aldrig blev nöjd eller varför kroppen inte läkte ut min inflammation och mina smärtor.

Men med tiden vågade jag lyssna mer och mer på skavet. Vem är det som bestämmer vad som är rätt och fel. Är det här en egentlig utmaning eller handlar det om att se bra ut? Vad är det jag egentligen behöver och längtar efter. Vad är det jag redan vet?

Jag har gått vilse för att hitta hem. Jag har avprogramerat mig. Reclaimat det jag en gång varit men lämnat för att bli lyckad.

Gav också någonstans upp. I soffan, liggandes i fosterställning, uppgiven och snörvlandes (med stark skrämmande smärta i hela kroppen) blev det plötsligt tomt. I SURRENDER, jag ger upp nu! Skiter i det. Det får bli som det blir. Vill smärtan ha ihjäl mig, varsågod! Ska företaget gå under, varsågod. Ska allt gå åt helvete, varsågod. Sen blev det tyst. Befriande tyst.

I tystnaden blev det enklare att fortsätta gå, små steg i min värderade riktning, i varje litet val. Med en helt annan tillit till livet – det vill mig väl. Ger mig lite stök ibland för att komma åt och lösa upp gamla knutar. Så jag behöver bara vara modig. Och öva på tålamodet. Modet att tåla, modet att stå kvar.

Vad i ligger magin?

Om jag ska välja några avgörande brytpunkter får det bli de här:

Att jag vågade! Lyssnade på skavet. Vågade lämna arbetsplatser och situationer som inte var min plats att vara på. Tillslut blev längtan efter förändring större än säkerheten. Att jag vågade starta mitt företag efter månader av promenerande i skogen. Tog mig modet att ge mig själv en annan plattform att verka från, där jag kan göra skillnad för mig själv och andra. Trots flera jobbiga konsekvenser. Pengar. Pension. Prestige (kanske bara i mitt huvud). Ifrågasättanden och skav i mina relationer. Lämnade sammanhang och uteblivna inbjudningar.

Att jag valde bort. Sa nej. Och på så sätt verkligen sa JA. Tog in att allt det jag vill faktiskt inte går ihop. Det måste vara görbart. När hälsan och barnen är viktigast kan inte samtidigt jämställd lön och rena hallgolv vara lika viktigt. Det kostar alltid på att göra ett val.

Allt mitt skrivande. Mest för min egen skull, för att förstå mig själv och ta in och landa min egen utveckling. Bearbeta och läka. Börja äga min story och skriva om historien på ett mer konstruktivt sätt. Men som också andra kunde spegla sig i och bidra till läkning och utveckling.

Att vara tillåtande och mjuk mot mig själv. Lyssna mer inåt, vara mer i total närvaro. Stirra. Vila. Vara. Som när jag som barn strosade runt på en äng eller tallmohed och bara tar in allt det vackra. ÄR.

Jag är inte du

Vill bara påminna dig (om din hjärna, som min, lätt spinner igång och börjar jämföra dig) om att det här funkade på mig. Det var det här jag fann inom mig – kanske sjunger din själ en annan sång. Och det är såklart som det ska. Det vi kan hjälpas åt med är att påminna varandra att om vi skulle råka gå vilse så går det att hitta hem igen.


Den här bloggen är en av flera i en serie jag delar under jubileumsveckan, mitt företag fyller fem år!!! Här kan du läsa om varför jag vill dela med mig.

Vill du läsa mer om hur jag jobbar och tänker hittar du min hemsida här.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.