Det som hjälper mig mest…

Hey, härligt med höst tycker jag! Jag fick en fråga i veckan som fick mig att fundera lite…

-“Du verkar bara få saker å funka! Hur kan du va immun mot all hysteri runt omkring oss?”

Lugn som en filbunke?

Nä så är det såklart inte. Det funkar inte bara för mig. Jag kämpar också på med vardagen, valen och att räcka till. Men kanske är grejen att jag på riktigt fattat att det liksom inte går ihop sig. Det finns ingen balans. Prova själv att ta in att det inte går ihop. Med en sån inställning är det lättare att se att det finns några saker som jag (om och om och om igen) behöver öva på. Sortera. Välja. Äga. Mitt liv.

När vi är ute och håller #jobbasmart workshops får vi ofta frågan om vilket verktyg som funkar bäst för oss. Och det finns två saker som hjälper mig mest. Om och om och om igen. Skogen och reflektionen.


Skogen

Världen snurrar på rätt snabbt nuförtiden! Och med min inre drivkraft som ständigt söker nya utmaningar och en vilja att göra skillnad på riktigt – tar min energi rätt snabbt slut. Att gå i skogen är ett sätt för mig att återhämta mig. Men det är en väldigt torr och mild beskrivning av vad som händer i mig…

Jag fullkomligt äääääälskar skogen. Har alltid gjort. Att glo på talltoppar och känna doft av varm tallmo är ett av mina starkaste barndomsminnen. Det har alltid varit så naturligt och tryggt för mig där och ÄR helt enkelt min kraftplats på jorden.

Skogen var också den plats där jag laddade för mitt beslut att säga upp mig, starta eget och där det mesta av min affärsutveckling sker idag. Där har jag njutit av lugnet, sparkat på stubbar och skrikit mig hes av ilska.

Reflektion

Reflektionen är min andra livlina. Eftersom jag vill att saker jag gör ska vara hållbara och leda till förbättring – på riktigt, försöker jag ha ett holistiskt perspektiv samtidigt som jag jobbar med detaljer i mina uppdrag. Det där kan göra mig rätt snurrig… Jag kan tappa fokus och får svårt att se mina framsteg och helt ärligt, ibland faktiskt svårt att se min riktning överhuvudtaget.

Lite distans och en stund med mig själv räcker oftast för att komma tillbaka. Visst behöver vi göra lite plats för att kunna reflektera, men keep it simple tänker jag. En kopp kaffe, papper & penna. Eller så avancerar man och svarar på några reflekterande frågor, kanske tillsammans med en vän/kollega för att bli lyssnad på och speglad.

Några reflektionsfrågor….

Pirret…

Jag vet att jag är något bra på spåret när det pirrar i mig och det gör det nu… Jag vill göra något med det här. Förena, kombinera. Gick igång på en dokumentär på Vetenskapens värld/SVT Play om skogsbad/Shinrin Yoku som är en sorts närvarometod. Tänker att jag skulle vilja skapa något där… Kanske går du också igång på det här? Reflektera. Skapa distans. Vara närvarande. Hör av dig om du vill hjälpa mig spåna på vad det där kan bli…

 

För dig som vill veta mer om mig och vad jag gör klickar du in dig på min hemsida här. Och för små tips i vardagen och mer om #jobbasmart klicka här.

Den lilla tjejen och jag

Jag fick en fotografering i present av min syster, förra året när jag fyllde 40. Visste inte om det kändes som ett straff eller gåva, men jag släpade mig iväg till studion till slut. Jag skulle alltså stylas, sminkas & fotograferas, och jag såg framför mig hur stela och onaturliga mina foton skulle bli. Men jag blev faktiskt nöjd och tänker att de kan vara riktigt användbara på min hemsida, här i bloggen etc.

När jag visade min dotter började hon prata om några bilder hon sett på mig, tagna under en fotokurs på högstadiet. Hon tyckte att det var likt och jag letade upp bilderna. Tänkte dela bilderna med er av två anledningar 1) lite kul att jämföra he he men framförallt 2) mitt egna jobb med att låta den här unga tjejen ta plats igen.  Ska berätta mer men först bilderna:

Kanske inte lika mystisk idag…

 

Så det har ju gått några år mellan bilderna, den unga tjejen och den Caroline jag är idag. Samma person där inne fast jag nästan tappade bort henne ett tag. Med en massa spännande äventyr sökte jag mig bort från så mycket. En del flykt och en del lust. Och det är först de senaste åren jag förstått hur viktig hon, den där lilla tjejen, är för mig idag – med alla medfödda drivkrafter, drömmar och naivitet. Jag har jobbat hårt för att hitta igen henne och finna ett mer autentiskt jag.

Tänker att jag lyckats, åtminstone lite. Återerövrar det jag älskar att göra & det jag också bidrar mest med. Caroline 0.0 eller 2.0 – originalet påfyllt med en jäkla massa erfarenheter.

Nog med navelskåderi, nu tar vi helg med fokus på nästa generation: fotboll och trumövningar!

Ser vi hela bilden?

Är du en av dem som blev lite stressad över alla bilder i sociala medier under sommaren? Mycket solnedgångar, rosévin och massor av vänner och familj som fladdrade förbi i flödet. Det är verkligen intressant det där hur vår känsla direkt kan påverkas av det vi ser. Pratade med några vänner om det där, hur viktigt det är att vi påminner oss om att saker inte alltid är så som de först ser ut. Vi kan aldrig få hela bilden i en ögonblicksbild på sociala medier.

Man kan ha lite olika strategier för att hantera det där. Några kompisar till mig väljer att stänga av flödet helt ibland. Själv ser jag till att följa dem som ger en mer “sann” bild och inspirerar mig på ett djupare plan. Men framför allt tror jag på just det där med att påminna oss själva och de runt ikring oss, att det inte är hela sanningen som visas upp. (Gäller ju för övrigt även in real life med…)

Jag hade tänkt lägga ut lite semesterbilder – har ju varit låååångledig och samlat på mig massor av nya minnen och energi – men fick en annan  idé utifrån det här. Väljer att lägga ut fram och baksidan på det (fantastiska) hotell vi bodde på i Slite på Gotland. Och även två fotovinklar från samma utflykt på Asunden. Bara för att medvetandegöra 🙂 Ganska kul faktiskt…

Vårt hotell i Slite, vackert och idylliskt…

…vilket det var, meeeen – tittar vi noga från en annan vinkel har vi en hel cementfabrik (som för övrigt är en av de största utsläppsbovarna i Sverige) i bakgrunden. Det är inte så ofta det fladdrar förbi sådana i flödet ha ha ha.

Och här nedan är en vacker bild som jag älskar, från vår utflykt till Asunden.  Ljuset är magiskt!

Men om vi vrider kameran helt om, ja vad hittar vi väl där….

Jag menar inte att raljera över Cementa fabriken i Slite. Den är en del av orten och dess historia och har varit det som gjort bygden levande i de 100 år den stått där. Det är långt före turismen (med dess idyll-önskan?) blev viktig. Som ni fattar är det just vad de olika vinklarna kan väcka i oss, jag vill få fram.

Den här veckan blev det inte så mycket tid över att kolla bilder på insta för mig. Jag är igång igen efter semestern och det blev en rivstart. På ett bra sätt! Jag var så sugen på att få ha jobbfokus igen efter vårens ovisshet. Startat med riktigt sköna telefon/Skype samtal.  Har satt datumen för #Jobbasmart som känns så galet rätt i tiden just nu. Och på tisdag har jag första workshopen med gänget från Södertörns högskola så preppar för fullt här. Är stolt över upplägget vi skapat och tacksam över äran att boosta de här personerna i sina viktiga jobb. Mer om det en annan gång!

Fortsätt läsa “Ser vi hela bilden?”

Hjärnan ställer till det

Ja, det är väl bara att än en gång konstatera att det sällan blir så som man har tänkt sig! Just nu står jag mitt i en sommar med en massa lösa trådar och tankar som inte riktigt vill stilla sig.

Ni som följer mig på Instagram har ju läst min friskförklaring efter den här vårens utredning hos diverse hjärnspecialister. Det som började med ett bifynd på en magnetröntgen för mitt öra (efter nedsatt hörsel/spräckta trumhinnor) ledde till ett halvårs letande, uteslutande, in- och utskrivningar remisser, provtagningar och undersökningar.

För någon vecka sen gjorde jag en lumbalpunktion som visade normalt och jag fick slutligen reda på att allt är bra – jag är frisk! Jag åkte visserligen på huvudvärk (följd av provtagningen) som gjorde att jag inte kunde vara uppe mer än fem minuter åt gången. Ryggläge i sju (!!!) dagar. Men ni förstår så glad jag är över att detta nu äntligen är över och att jag kan stänga av den inre gnagande oron som läckt energi.

Och med över en vecka i ryggläge kom ju liksom stängningen inför semestern av sig. Jag fick stryka i princip allt på listan och det blev inte ens tid för firande. Sängliggandes blev det istället massor av reflektion så jag har åtminstone landat det mesta som hänt och som jag känt!

Innan jag stänger igen helt vill jag och Liselotte bjussa er på en liten rabatt till #Jobbasmart-kursen. Ett tips är ju att streama den på något mysigt ställe för att boosta dig själv och komma tillbaka utvilad, nyfiken och med några nya verktyg att leka med. Du får 20% rabatt med koden: jobbasmartsommar som gäller till 31 augusti.
Här hittar du mer info.

Så nu sista fixet, sedan semester fram till vecka 33.

Må du vila ut och stilla dina sinnen!

Varför är det så svårt att säga nej?

Provprat som trigger

Som vanligt när jag och Liselotte Norén har arbetsmöten börjar vi med att provprata igång oss. Det kan vara högt och lågt, klimatkris varvas med veckans matinköp. Bitvis blir vi filosofiska och riktigt kloka samtal tar form. Älskar de här samtalen. Riktigt goda samtal!

Med en sån här start på jobbdagen kommer jag in i ett skönt mode. Det är som att jag triggar igång något i mig själv som står låååångt från prestation. Blir väldigt effektiv och klartänkt på köpet!

Foto: Mikael Ström

Säg nej!

I veckan snurrade våra samtal om det här med att säga NEJ!

Hur vi verkligen behöver säga nej för att det ska kunna bli några JA.
Som ja till provprat. Det behöver finnas utrymme och tid för samtal av det slaget, så vi behöver ett upplägg där hjärnan för en stund kan sluta hoppa (eller poppa) mellan saker och stilla sig.

Liselotte hade sagt NEJ. Nej till uppdrag som tidigare varit självklart men som hon utvärderat och sett att inte lett till de saker hon ville. Ena delen av henne var glad och ville fira det eftersom hon förstod hur viktigt beslut det var, men en annan del av henne hade panik. Hjälp liksom.

Vi försökte sätta ord på det där och det visar sig att det är hennes många år av slit som entreprenör med försörjningsansvar som skriker högt: “Ta uppdraget, det kommer säkert gå åt helvete sen” eller “säkra upp nu, du behöver ju pengarna” osv. Att med en sådan högt skrikande röst säga till sig själv: “Jag vill prioritera på ett annat sätt nu”, är inte enkelt.

Modigt och starkt!

Jag tänker att vi ibland också kan fundera över tidigare vinnande koncept som ibland faktiskt inte längre behövs. Det var viktigt där och då men idag kanske det är annat som är mer viktigt. Och för att kunna öppna för det nya behöver man stänga annat. Alltså säga nej!

Jag fortsätter heja på Liselotte, mig själv och alla er andra som försöker ta medvetna beslut!

För oss är det här ett sätt att #jobbasmart! Går du igång på det här och är nyfiken på mer? Kika in på vår hemsida där vi delat några av våra bästa tips i små filmer

http://www.jobbasmrt.se/