Den lilla tjejen och jag

Jag fick en fotografering i present av min syster, förra året när jag fyllde 40. Visste inte om det kändes som ett straff eller gåva, men jag släpade mig iväg till studion till slut. Jag skulle alltså stylas, sminkas & fotograferas, och jag såg framför mig hur stela och onaturliga mina foton skulle bli. Men jag blev faktiskt nöjd och tänker att de kan vara riktigt användbara på min hemsida, här i bloggen etc.

När jag visade min dotter började hon prata om några bilder hon sett på mig, tagna under en fotokurs på högstadiet. Hon tyckte att det var likt och jag letade upp bilderna. Tänkte dela bilderna med er av två anledningar 1) lite kul att jämföra he he men framförallt 2) mitt egna jobb med att låta den här unga tjejen ta plats igen.  Ska berätta mer men först bilderna:

Kanske inte lika mystisk idag…

 

Så det har ju gått några år mellan bilderna, den unga tjejen och den Caroline jag är idag. Samma person där inne fast jag nästan tappade bort henne ett tag. Med en massa spännande äventyr sökte jag mig bort från så mycket. En del flykt och en del lust. Och det är först de senaste åren jag förstått hur viktig hon, den där lilla tjejen, är för mig idag – med alla medfödda drivkrafter, drömmar och naivitet. Jag har jobbat hårt för att hitta igen henne och finna ett mer autentiskt jag.

Tänker att jag lyckats, åtminstone lite. Återerövrar det jag älskar att göra & det jag också bidrar mest med. Caroline 0.0 eller 2.0 – originalet påfyllt med en jäkla massa erfarenheter.

Nog med navelskåderi, nu tar vi helg med fokus på nästa generation: fotboll och trumövningar!

Hjärnan ställer till det

Ja, det är väl bara att än en gång konstatera att det sällan blir så som man har tänkt sig! Just nu står jag mitt i en sommar med en massa lösa trådar och tankar som inte riktigt vill stilla sig.

Ni som följer mig på Instagram har ju läst min friskförklaring efter den här vårens utredning hos diverse hjärnspecialister. Det som började med ett bifynd på en magnetröntgen för mitt öra (efter nedsatt hörsel/spräckta trumhinnor) ledde till ett halvårs letande, uteslutande, in- och utskrivningar remisser, provtagningar och undersökningar.

För någon vecka sen gjorde jag en lumbalpunktion som visade normalt och jag fick slutligen reda på att allt är bra – jag är frisk! Jag åkte visserligen på huvudvärk (följd av provtagningen) som gjorde att jag inte kunde vara uppe mer än fem minuter åt gången. Ryggläge i sju (!!!) dagar. Men ni förstår så glad jag är över att detta nu äntligen är över och att jag kan stänga av den inre gnagande oron som läckt energi.

Och med över en vecka i ryggläge kom ju liksom stängningen inför semestern av sig. Jag fick stryka i princip allt på listan och det blev inte ens tid för firande. Sängliggandes blev det istället massor av reflektion så jag har åtminstone landat det mesta som hänt och som jag känt!

Innan jag stänger igen helt vill jag och Liselotte bjussa er på en liten rabatt till #Jobbasmart-kursen. Ett tips är ju att streama den på något mysigt ställe för att boosta dig själv och komma tillbaka utvilad, nyfiken och med några nya verktyg att leka med. Du får 20% rabatt med koden: jobbasmartsommar som gäller till 31 augusti.
Här hittar du mer info.

Så nu sista fixet, sedan semester fram till vecka 33.

Må du vila ut och stilla dina sinnen!

Hipp hipp hurra! 2 år!

2 år som företagare och insikten slår nästan omkull mig: jag driver ett företag! Här och nu!

Fotocred: Pamela Schultz Nybacka, Södertörns högskola

Att jag är egenföretagare är inte beroende på om jag har kunder i morgon eller hur bra jag var igår. Det är inte beroende av om jag lyckas eller inte eller huruvida de beslut jag tog var rätt eller fel.

Jag är företagare för att jag går upp på morgonen och gör de saker jag vill och behöver göra. Jag försöker bidra med värde och försöker ta hand om mig själv på ett hållbart sätt. Sedan går jag och lägger mig och går upp nästa morgon och börjar om igen.

Den här insikten är nog den finaste 2-årspresent jag kan få!

För mitt i all strävan jag varit i under mina “nybörjar-år” känns det så befriande att förstå att jag redan är framme. Jag behöver inte vänta med att känna mig nöjd tills sen nån gång, då jag är “framgångsrik” med hög lön och massförfrågningar. Jag kan faktiskt istället känna mig sjukt stolt över att jag gört -här och nu! Även om saker och ting längre fram inte skulle gå den väg jag vill så har jag gjort det här, och lärt mig mer än av något annat i min karriär.

Så hur firar jag nu 2-års jubileet på bästa sätt? Jag älskar ju att fira så vad tror ni? Ge mig ditt bästa tips!

här skrev jag för precis ett år sedan. Sedan dess har jag vidareutvecklat mina två koncept som testats och visat sig funka riktigt bra. Det känns också lättare att kommunicera dem nu. Klarare! #jobbatvärs som fokuserar på organisationen/processen och hur samverkan/samproduktion sker både internt och externt och #jobbasmart som fokuserar på individen och det personliga ledarskapet: hur vi på ett lättare sätt ”lever” våra värden och det vi står för, konkret, varje dag. (Klickbara länkar för dig som vill läsa mer)

Bilder från en av mina många café arbetsstunder under åren och mitt hemmakontor som jag fixat klart nu!

Hängivelse

Mia Skäringer (och jag) skriver historia

Jag har precis bokat in Mia Skäringer i Globen för andra gången!

Med små myrsteg går jag åt ett håll där jag är mer sann. Jag har redan ganska lätt för att vara mig själv när jag är med andra, så för mig handlar det framförallt om att bli mer sann mot mig själv. Min utmaning ligger i att acceptera hela mig. Ja, hela mig. Alltså även de där sidorna jag förnekar, avskyr och gör allt för att bli av med. Kriget jag aldrig verkar kunna vinna. Kanske känner du också igen dig?

För min självkritiska sida har självmedkänsla svept in som en ljummen bris och närt mig. Sen har det faktiskt varit en hel del hårt jobb för att leda mig åt rätt håll. I det ligger det att varje dag göra medvetna val; vilka omger jag mig med? Vad lyssnar jag på? Vad lägger jag tid på?

Och kanske har jag med tiden också börjat fatta att jag är hela alltet liksom. Att jag inte går att få med bara de “rätta” egenskaperna utan skiten finns där också för att det gottiga ska få ett värde.

När jag var och såg Mia Skäringer den första gången med min svärmor, var kanske den starkaste insikten; att inte skämmas för den man är. Att det ibland faktiskt är hela jävla systemet som är fel. Och om vi tystar oss själva kan saker som är fel fortsätta. Så jag har börjat ta samtalen. Slutat blama och shama mig själv för att jag är gnällig, krånglig, grinig osv. Jag hänger mig till det som är viktigt -för mig, och står upp för de värden jag tror på. Mia är allt det här manifesterat i en kropp och själ, som just nu skriver historia med sina utsålda Globar och arenor. Och på ett sätt är jag ju också en del av den historien.

Jobba smart – Reclaim your life

Så hur coolt är det inte att få jobba med att föra vidare de här metoderna som hjälpt mig och de runt i kring mig. Och tillsammans är det ju mycket roligare att öva 🙂

Nästa vecka kör jag och Liselotte Norén en drop-in på The Lobby i Stockholm. Kom förbi och gör en #jobbasmartövning och träffa oss! Mer info här

Bilden på Mia Skäringer har jag lånat från hennes instagramkonto. Fotocred: Gabriel Lázár.

Skit i vad andra vill ha!?

Alltså som vi borde hylla Karin af Klintberg. Känns som en fantastisk förebild som jag vill lyfta så fler kan bli inspirerade! Jag är helt knockad av en intervju med henne i podden Mod (Kattis Ahlström).

Hela jag går igång på det hon säger. Får rysningar, wow-feeling, skräck och eufori på samma gång när jag lyssnar på hennes självklara sätt att prata om sitt ledarskap. Vilken jäkla kvinna!

“Jag skiter i vad tittaren vill se, jag skiter i vad kanalen vill ha &  jag skiter i vad som säljer” Karin af Klintberg

Karin menar att det bara är genom att skita i allt det, som det blir möjligt att skapa det som tittarna älskar, men inte viste att de ville ha.

Och som jag kan dra paralleller till det jag gör som företagare. Hur jag kan känna/se vad som skulle vara kul, givande, viktigt – på riktigt, men ändå bromsas av att det behöver stoppas in i en färdig mall/fyrkant för att det är så vi är vana att se på saker. Sådana gånger stoppar jag liksom mig själv och min kreativitet innan jag ens har börjat.

Men ibland vågar jag också vara modig. Som när jag sa nej till ett lönsamt och prestigefullt uppdrag för att de inte vill göra saker på riktigt, utan faktiskt bara checka av en sak på listan. Eller när jag stod kvar vid det jag såg behövdes i en process där det svajade rejält och uppdraget riskerades att ställas in.

Med Karins synsätt får allt bygga på en tillit till det man själv gör. Sedan kan man gå ut, stämma av & vidareutveckla i mötet med andra. Att våga tro på sin intuition på det sättet kräver verkligen mod.

Lyssna på podden! En halvtimme lång, finns på tex Acast eller klicka här.