En byrålåda i taget

Att välja svider

Det känns! Konsekvensen av mitt val svider mer än inflammationen i bröstkorgen. Jag valde min hälsa eftersom jag värderat den till det viktigaste värdet av de två. Skapa värde utanför mig själv (genom mitt bolag) är också en viktig värdering MEN jag har valt att rangordna den lägre. Och nu blev det ett läge där jag behövde prioritera. Jag valde hälsa i form av veckor av stretch, korta promenader och vila. Och det fick konsekvenser. Som avbokade möten, stillastående idéer och missade tillfällen med spännande människor.

Gissa om jag hellre hade velat ringa i säljklockan än stretcha Pectoralis Minor muskeln varannan timme. Men jag gjorde ett val.

Balans?

Jag ser det hela tiden runt mig. Och som jag sett det i mig själv. Hur vi så gärna vill ha allt. “Prioriteringar” som görs men egentligen är omöjliga att lyckas med. Vi pratar om att vi behöver hitta en balans mellan våra olika saker, men går det verkligen?  Familjen, karriären, den personliga utvecklingen, ja å-så självklart hälsan; som i träning, kost, avslappning, men också roliga saker, gärna med vänner – för det behöver själen. Sen ska vi såklart förvalta; hemmet, relationerna osv…

Balansen blir där nånstans ursäkten för att inte behöva välja bort. Vi smetar ut, lägger in halvdana försök men går egentligen ständigt runt och känner oss otillräckliga.

På våra #jobbasmart-seminarier brukar vi säga att det går inte ihop. Balans finns inte, det är på höjd något du skapar dig en kort, kort stund. Vi behöver välja och välja bort!

Byrån med sina lådor

Ulla-Lisa Thordén brukar inspirera oss med sina talande liknelser och hon brukar prata om byrån. En vanlig byrå med lådor. Föreställ dig att varje låda är ett område i ditt liv; barnen, jobbet, träningen, vännerna osv. Du balanserar och drar ut alla lådorna. Men du kommer bara åt innehållet i den översta, eller hur. Du tänker då vara lite smart och öppnar en låda halvvägs, du får då precis in handen i den men det är för trångt för att få med dig något ut därifrån eller så blir det ett väldigt litet eller skrynkligt plagg du lyckas få ut. Du ser det va? Symboliken.

Du kan bara öppna en låda i taget. Fullt ut. Sedan behöver du stänga. Öppna en ny. osv. Det hjälper inte att köpa en större byrå i hopp om att mer får plats, för du kan fortfarande bara öppna och nå innehållet i en låda i taget! Öppna. Stäng. Öppna.

Det kan ju vara bra att veta vilka lådor som är viktigast för oss, vi har nog alla olika innehåll i de där lådorna och skulle säkert välja olika. Just nu hade jag rätt bra koll på mina värderingar vilket gjorde det lättare att prioritera och öppna rätt låda först. Den här gången sved mitt val och följderna av det rejält för mig, jag missade både roliga och viktiga saker – men i gengäld håller jag så mycket längre!

 

 

Den lilla tjejen och jag

Jag fick en fotografering i present av min syster, förra året när jag fyllde 40. Visste inte om det kändes som ett straff eller gåva, men jag släpade mig iväg till studion till slut. Jag skulle alltså stylas, sminkas & fotograferas, och jag såg framför mig hur stela och onaturliga mina foton skulle bli. Men jag blev faktiskt nöjd och tänker att de kan vara riktigt användbara på min hemsida, här i bloggen etc.

När jag visade min dotter började hon prata om några bilder hon sett på mig, tagna under en fotokurs på högstadiet. Hon tyckte att det var likt och jag letade upp bilderna. Tänkte dela bilderna med er av två anledningar 1) lite kul att jämföra he he men framförallt 2) mitt egna jobb med att låta den här unga tjejen ta plats igen.  Ska berätta mer men först bilderna:

Kanske inte lika mystisk idag…

 

Så det har ju gått några år mellan bilderna, den unga tjejen och den Caroline jag är idag. Samma person där inne fast jag nästan tappade bort henne ett tag. Med en massa spännande äventyr sökte jag mig bort från så mycket. En del flykt och en del lust. Och det är först de senaste åren jag förstått hur viktig hon, den där lilla tjejen, är för mig idag – med alla medfödda drivkrafter, drömmar och naivitet. Jag har jobbat hårt för att hitta igen henne och finna ett mer autentiskt jag.

Tänker att jag lyckats, åtminstone lite. Återerövrar det jag älskar att göra & det jag också bidrar mest med. Caroline 0.0 eller 2.0 – originalet påfyllt med en jäkla massa erfarenheter.

Nog med navelskåderi, nu tar vi helg med fokus på nästa generation: fotboll och trumövningar!

Ser vi hela bilden?

Är du en av dem som blev lite stressad över alla bilder i sociala medier under sommaren? Mycket solnedgångar, rosévin och massor av vänner och familj som fladdrade förbi i flödet. Det är verkligen intressant det där hur vår känsla direkt kan påverkas av det vi ser. Pratade med några vänner om det där, hur viktigt det är att vi påminner oss om att saker inte alltid är så som de först ser ut. Vi kan aldrig få hela bilden i en ögonblicksbild på sociala medier.

Man kan ha lite olika strategier för att hantera det där. Några kompisar till mig väljer att stänga av flödet helt ibland. Själv ser jag till att följa dem som ger en mer “sann” bild och inspirerar mig på ett djupare plan. Men framför allt tror jag på just det där med att påminna oss själva och de runt ikring oss, att det inte är hela sanningen som visas upp. (Gäller ju för övrigt även in real life med…)

Jag hade tänkt lägga ut lite semesterbilder – har ju varit låååångledig och samlat på mig massor av nya minnen och energi – men fick en annan  idé utifrån det här. Väljer att lägga ut fram och baksidan på det (fantastiska) hotell vi bodde på i Slite på Gotland. Och även två fotovinklar från samma utflykt på Asunden. Bara för att medvetandegöra 🙂 Ganska kul faktiskt…

Vårt hotell i Slite, vackert och idylliskt…

…vilket det var, meeeen – tittar vi noga från en annan vinkel har vi en hel cementfabrik (som för övrigt är en av de största utsläppsbovarna i Sverige) i bakgrunden. Det är inte så ofta det fladdrar förbi sådana i flödet ha ha ha.

Och här nedan är en vacker bild som jag älskar, från vår utflykt till Asunden.  Ljuset är magiskt!

Men om vi vrider kameran helt om, ja vad hittar vi väl där….

Jag menar inte att raljera över Cementa fabriken i Slite. Den är en del av orten och dess historia och har varit det som gjort bygden levande i de 100 år den stått där. Det är långt före turismen (med dess idyll-önskan?) blev viktig. Som ni fattar är det just vad de olika vinklarna kan väcka i oss, jag vill få fram.

Den här veckan blev det inte så mycket tid över att kolla bilder på insta för mig. Jag är igång igen efter semestern och det blev en rivstart. På ett bra sätt! Jag var så sugen på att få ha jobbfokus igen efter vårens ovisshet. Startat med riktigt sköna telefon/Skype samtal.  Har satt datumen för #Jobbasmart som känns så galet rätt i tiden just nu. Och på tisdag har jag första workshopen med gänget från Södertörns högskola så preppar för fullt här. Är stolt över upplägget vi skapat och tacksam över äran att boosta de här personerna i sina viktiga jobb. Mer om det en annan gång!

Fortsätt läsa “Ser vi hela bilden?”

Hipp hipp hurra! 2 år!

2 år som företagare och insikten slår nästan omkull mig: jag driver ett företag! Här och nu!

Fotocred: Pamela Schultz Nybacka, Södertörns högskola

Att jag är egenföretagare är inte beroende på om jag har kunder i morgon eller hur bra jag var igår. Det är inte beroende av om jag lyckas eller inte eller huruvida de beslut jag tog var rätt eller fel.

Jag är företagare för att jag går upp på morgonen och gör de saker jag vill och behöver göra. Jag försöker bidra med värde och försöker ta hand om mig själv på ett hållbart sätt. Sedan går jag och lägger mig och går upp nästa morgon och börjar om igen.

Den här insikten är nog den finaste 2-årspresent jag kan få!

För mitt i all strävan jag varit i under mina “nybörjar-år” känns det så befriande att förstå att jag redan är framme. Jag behöver inte vänta med att känna mig nöjd tills sen nån gång, då jag är “framgångsrik” med hög lön och massförfrågningar. Jag kan faktiskt istället känna mig sjukt stolt över att jag gört -här och nu! Även om saker och ting längre fram inte skulle gå den väg jag vill så har jag gjort det här, och lärt mig mer än av något annat i min karriär.

Så hur firar jag nu 2-års jubileet på bästa sätt? Jag älskar ju att fira så vad tror ni? Ge mig ditt bästa tips!

här skrev jag för precis ett år sedan. Sedan dess har jag vidareutvecklat mina två koncept som testats och visat sig funka riktigt bra. Det känns också lättare att kommunicera dem nu. Klarare! #jobbatvärs som fokuserar på organisationen/processen och hur samverkan/samproduktion sker både internt och externt och #jobbasmart som fokuserar på individen och det personliga ledarskapet: hur vi på ett lättare sätt ”lever” våra värden och det vi står för, konkret, varje dag. (Klickbara länkar för dig som vill läsa mer)

Bilder från en av mina många café arbetsstunder under åren och mitt hemmakontor som jag fixat klart nu!

Skit i vad andra vill ha!?

Alltså som vi borde hylla Karin af Klintberg. Känns som en fantastisk förebild som jag vill lyfta så fler kan bli inspirerade! Jag är helt knockad av en intervju med henne i podden Mod (Kattis Ahlström).

Hela jag går igång på det hon säger. Får rysningar, wow-feeling, skräck och eufori på samma gång när jag lyssnar på hennes självklara sätt att prata om sitt ledarskap. Vilken jäkla kvinna!

“Jag skiter i vad tittaren vill se, jag skiter i vad kanalen vill ha &  jag skiter i vad som säljer” Karin af Klintberg

Karin menar att det bara är genom att skita i allt det, som det blir möjligt att skapa det som tittarna älskar, men inte viste att de ville ha.

Och som jag kan dra paralleller till det jag gör som företagare. Hur jag kan känna/se vad som skulle vara kul, givande, viktigt – på riktigt, men ändå bromsas av att det behöver stoppas in i en färdig mall/fyrkant för att det är så vi är vana att se på saker. Sådana gånger stoppar jag liksom mig själv och min kreativitet innan jag ens har börjat.

Men ibland vågar jag också vara modig. Som när jag sa nej till ett lönsamt och prestigefullt uppdrag för att de inte vill göra saker på riktigt, utan faktiskt bara checka av en sak på listan. Eller när jag stod kvar vid det jag såg behövdes i en process där det svajade rejält och uppdraget riskerades att ställas in.

Med Karins synsätt får allt bygga på en tillit till det man själv gör. Sedan kan man gå ut, stämma av & vidareutveckla i mötet med andra. Att våga tro på sin intuition på det sättet kräver verkligen mod.

Lyssna på podden! En halvtimme lång, finns på tex Acast eller klicka här.