Möteskultur
Tänk att jag så ofta glider in på det här med möten och arbetsmiljö. Det är som att jag ser saker kring det här hela tiden just nu.
Föreställ dig att du kommer till ditt möte och personerna du ska träffa inte tittar upp på dig. De googlar nått, kollar sms, småpratar med varandra men verkar liksom inte se dig. Du hälsar och får korta svar.
När ni väl börjar prata blir du avbruten, får anklagande frågor, småsamtal sätter fart mellan några av deltagarna men inkluderar inte dig. Någon vänder ryggen mot dig.
Vad händer i dig? Vad händer med mötet?
Det jag ser händer vid sådana här tillfällen är att den ifrågasatta börjar försvara sig, förklara sig, känna sig dum och tappa energi. De som ställt de kritiska frågorna blir än mer kritiska och känner att deras funderingar inte tas på allvar. Alla tappar energi. Alla blir omotiverade och skapar/behåller en negativ bild av gruppen och uppgiften.
För mig är vägen ur detta nyfikenhet!
En inställningsfråga tänker jag. Hm, ok jag har alltså missat info, någon har failat, men vad har jag gjort för att bidra till att rätta till det?
Om vi börjar använda en nyfiken inställning istället för en kritiserande kan vi få reda på saker som ökar vår förståelse för personen/situationen. Kanske kan vi i vårt samtal börja samarbeta för att få till det där braiga som intentionen var från början.Kanske kan vi ödmjukt sätta oss in i vad som hänt. Kanske behöver vi inte hänga någon.
Utan Personligt Ansvar
I grund och botten handlar det här om att vi inte fastnar i UPA dvs Utan Personligt Ansvar, utan följer upp, kanske ringer upp, ställer frågor och tar reda på osv snarare än kräver att någon annan ska ge mig information. I de bästa av världar flödar all information fritt men vi vet ju alla att saker kan hända på vägen. Kanske kan vi hjälpa till?!
Veckan som gått
Nämnde förra veckan att vi skulle ha en #jobbasmart-workshop på Akademikerförbundet där vi fick möjlighet att hjälpa fler att sänka stressnivån. Så häftig grupp och roligt att se att våra verktyg om prioritering och årscykeltänk funkade. Alltid skönt att känna att konceptet håller även i lite nya format.
Snabbt lanserade vi också vårt nästa steg, veckopåminnelser. Ett reflektionsbrev veckovis som hjälper oss bli mer medvetna och kunna fatta bättre beslut. Helt ärligt, för mig är reflektion bästa sättet att komma bort från UPA. Nu testar vi fram till midsommar, sedan utvärdera och hitta en bra prissättning. Hör av dig om du tror ett sådant reflektionsbrev skulle hjälpa dig.
Som föredragshållare pysslar man med diverse. Viktigast: att ha kul! Fotocred (och garv cred): Liselotte Norén
Veckovisa reflektionsbrev snart på väg ut…
