Etikett: #makt

Publicerat

Att lämna med huvudet högt…

Ja, jag tog på mig en knytblus idag. Inte av samma sort kanske, men den typen jag har i min garderob. Jag agerade för att jag tror på kraften i att inte bara stå och titta på, något jag bloggat om tidigare tex här

Svineri

Jag gillar inte att kvinna-får-betala-för-svins-skit. Jag gillar inte heller att folk ska avgå/hängas när det egentligen är stanna kvar och städa som är det enda som kan förändra något på riktigt. Annars börjar bara ruttenkulturen gro på en annan plats eller i en annan form. Det här är anledningen till att jag bär knytblus idag fast jag egentligen inte alls tror på slutna institutioner som Svenska akademin.

Sen är det en sak till som Sara Danius sätter igång hos mig:

Lämnar med huvudet högt…

Sättet hon lämnar på – med stolt hållning och rak rygg är så starkt. Det påminner mig om hur jag vill vara. Jag vill lämna saker med huvudet högt, veta att jag gjort det jag kan. Att jag kan stå för det jag gjort -även de gånger utfallet inte blev som jag önskat. Inser också att det är lika viktigt för mig att gå in i samarbeten med samma stolthet och framförallt genomföra med glädje och engagemang. För att jag ska kunna göra det behöver jag veta vad jag står för och säga nej när mitt jag signalerar att det inte är rätt… Inte så lätt men viktigt! To Walk the Talk!

Om jag ska kasta in handduken någon gång vill jag verkligen känna att jag kan stå för det jag skapat. Och det är ju en bra ledstjärna när jag tar mina dagliga beslut – ja och nej.

Nu börjar helgen, det vet jag när jag tar bort silkespappret kring dessa:

Publicerat

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )

 

Publicerat

Ryt om Fatcats och Gatekeepers

Entreprenör har blivit ganska rätt. Idag förknippas inte entreprenörer med Joakim von Anka och hans pengasamlande i bingen. Nä, nu är vi entreprenörer faktiskt en del av samhällsbygget som ska bidra till tillväxt och innovation. I mitt företag är det kunskap och stöd med införandet av bra arbetssätt som jag tänker ska bidra. Jag tror ju blint på min ”metodik” och att den kan göra stor skillnad för både personer och hela samhället och jag har sett under åren att det fungerar – på riktigt.

Och så möts jag då av dem med makt. Som antingen inte vet om att de har stor makt, absolut inte ser sitt ansvar i att ha stor makt eller de som vet om det – och älskar att utnyttja den. Klassiska Fatcats och Gatekeepers.

Och nu kommer mitt första ryt sedan jag startade bloggen: Fortsätt läsa ”Ryt om Fatcats och Gatekeepers”