Etikett: #provprat

Publicerat

Varför är det så svårt att säga nej?

Provprat som trigger

Som vanligt när jag och Liselotte Norén har arbetsmöten börjar vi med att provprata igång oss. Det kan vara högt och lågt, klimatkris varvas med veckans matinköp. Bitvis blir vi filosofiska och riktigt kloka samtal tar form. Älskar de här samtalen. Riktigt goda samtal!

Med en sån här start på jobbdagen kommer jag in i ett skönt mode. Det är som att jag triggar igång något i mig själv som står låååångt från prestation. Blir väldigt effektiv och klartänkt på köpet!

Foto: Mikael Ström

Säg nej!

I veckan snurrade våra samtal om det här med att säga NEJ!

Hur vi verkligen behöver säga nej för att det ska kunna bli några JA.
Som ja till provprat. Det behöver finnas utrymme och tid för samtal av det slaget, så vi behöver ett upplägg där hjärnan för en stund kan sluta hoppa (eller poppa) mellan saker och stilla sig.

Liselotte hade sagt NEJ. Nej till uppdrag som tidigare varit självklart men som hon utvärderat och sett att inte lett till de saker hon ville. Ena delen av henne var glad och ville fira det eftersom hon förstod hur viktigt beslut det var, men en annan del av henne hade panik. Hjälp liksom.

Vi försökte sätta ord på det där och det visar sig att det är hennes många år av slit som entreprenör med försörjningsansvar som skriker högt: ”Ta uppdraget, det kommer säkert gå åt helvete sen” eller ”säkra upp nu, du behöver ju pengarna” osv. Att med en sådan högt skrikande röst säga till sig själv: ”Jag vill prioritera på ett annat sätt nu”, är inte enkelt.

Modigt och starkt!

Jag tänker att vi ibland också kan fundera över tidigare vinnande koncept som ibland faktiskt inte längre behövs. Det var viktigt där och då men idag kanske det är annat som är mer viktigt. Och för att kunna öppna för det nya behöver man stänga annat. Alltså säga nej!

Jag fortsätter heja på Liselotte, mig själv och alla er andra som försöker ta medvetna beslut!

För oss är det här ett sätt att #jobbasmart! Går du igång på det här och är nyfiken på mer? Kika in på vår hemsida där vi delat några av våra bästa tips i små filmer

http://www.jobbasmrt.se/


 

Publicerat

En Story

Jag har alltid gillat att se på saker från olika håll. Studsa runt mina intryck i olika provprat. Se hur de olika delarna så småningom börjar forma sig till något igenkänningsbart och större. Hur det hänger ihop och hur det ändras. Nästan lite filosofiskt. Låt mig ta dig tillbaka till Dalarna en sommardag 1988.

Vi ligger på en gräsmatta och jag känner mig lite kall och fuktig på ryggen. Yllefilten värmer men daggen går igenom och luktar lite regn. Jag värms av solen men hängbjörkarna  runt om mig skuggar lagom. Sommar. Jag har bara ben, långt blont hår och är tio år gammal.

Morfar hittar det första och pekar ”Där! En bil. Men den har inget tak.” Jag tittar lite till vänster dit han pekar och håller med: ”Ja visst är det en bil. Men kolla nu morfar, ser du inte att det är en båt nu?” Morfar plirar med blicken och skrockar till slut: ”Hö hö, nej det är ju en gubbe med jättenäsa.” Himlen är ljust blå och de vita molnen lätta och tussiga. Med lagom mycket vind kan varje moln ändra skepnad minst tre gånger.

Målning av Rolf Lidberg

Vi tittar ofta på moln jag och morfar och jag älskar det. Liggandes på backen har jag full vidvinkel och kan ta in helheten. Jag kan följa de små rörelserna, se vad som börjar forma sig för att snart förändras igen. Jag kan orda med morfar om vad vi tror vi ser, inte är vi alltid överens inte! Inte vinner jag argumentationen särskilt ofta heller. Men det gör inget för jag kan se på, ta in, följa flöden som aldrig slutar, fundera, beskriva det jag ser. Och när vi inte ser varandras figurer får vi kämpa lite med att vrida huvudet i rätt vinkel så att vi kan se det den andre sett

– ”Javisst är det en stor näsa morfar, inte en båt.”

Och jag älskar det!

Så det här är en saga, en historia och ett härligt minne från min barndom. Men som också säger mig allt. En story som symboliserar vad jag går igång på och som jag just därför vill bygga mitt företag på. Ett företag jag fyller med upptäcktsresor där vi studsar runt det vi ser och provpratar. Vrider lite till på våra huvuden för att få perspektiven, tills det börjar ta form och vi kan förstå hur det hänger ihop. This is me!