Ok, jag väljer att ta det här spacet och den här vinklingen denna dag. När andra sociala medier känns för trånga för det jag vill få fram är det skönt att ha en blogg en kan bre ut sig i…
Internationella kvinnodagen
”Grattis!” eller ”Hurra!” Nja knappast va. Finns såklart massor att vara glad över i hur långt vi kommit, kanske med färskaste framgången i att vi har en kvinna på vår statsministerpost. DET är en viktig signal för våra barn om att vissa poster inte är reserverade enbart till män.
Ni som känner mig vet att jag jobbat med och engagerar mig för kvinnors företagande och att vårt kön inte ska begränsa oss när det är något vi vill göra. Men idag är det något som skaver i mig, och kanske finns det ingen bättre dag än denna att försöka förklara vad jag ser.
Signalerna
Ok, så vi vill ha ett jämlikt näringsliv. Fler kvinnor på höga positioner i samhället. Kvinnor som är med där de verkligt viktiga besluten tas. Så hur skapar vi bättre förutsättningar för våra unga? En sak är vad vi sänder ut för signaler tänker jag.
Läser här på morgonen Dagens Industris bilaga Jämställt näringsliv där man listar näringslivets mäktigaste kvinnor. Mitt i tidningen finns ett uttalande av en psykolog om den skenande psykiska ohälsan hos kvinnor. Hur höga krav unga kvinnor har på sig själva och utmaningen i att få ihop vardagen:
När jag sedan fortsätter läsa vidare porträtteras olika kvinnor kring sina roller, prestationer och arbetsplatser (annonser för företag tror jag att det egentligen är). Det är nu det börjar skava i mig. Klipper ur några exempel på de signaler som sänds ut, här kommer de:
Kvinnor ska ta kampen! Bryta sig igenom, krossa tak, bidra med perspektiv och ta hand om skav…
Kvinnor ska accelerera sina karriärer, kombinera familj och karriär, brinna för sina yrken och vara förebilder…
Kvinnor ska leda utveckling & innovation och vilja utvecklas…
Kvinnor skapar gärna förutsättningar för laget, tar ansvar för språket och tonen, skapar bra stämning och tänker att allt är möjligt…
Och på temat allt är möjligt; kvinnor nöjer sig inte, meningar som ”det går inte” är triggers, vi kämpar på kompromisslöst…
Och självklart; nätverka!
Raljant eller vansinne?
Visst raljerar jag och medvetet klippt meningarna ur sitt (säkert) välmenande sammanhang. Men min poäng är: vad matas vi med? Vad sänder vi för signaler till våra unga?
”Det går inte ihop” brukar jag och Liselotte Norén mässa ut när vi håller våra #jobbasmart workshops. Vi behöver vara medvetna. Och välja! Att vi skulle få ihop alla dessa förväntningar och krav, både inifrån och utifrån är vansinne i min värld. Och jag tror det är bland annat det vi ser i de höga sjukskrivningstalen. Det håller inte! I alla fall inte i längden.
Pessimistiskt tycker säkert du meeeeen det roliga i kråksången är ju att du kan ta tillbaka kontrollen och bli mer medveten. Se vad du matas med, ta aktiv ställning och gör medvetna val. Inte plättlätt men kanske nödvändigt…
Låt oss hjälpas åt, både kvinnor och män! Endast så kan vi bli jämställda och hålla över tid.