En Story

Jag har alltid gillat att se på saker från olika håll. Studsa runt mina intryck i olika provprat. Se hur de olika delarna så småningom börjar forma sig till något igenkänningsbart och större. Hur det hänger ihop och hur det ändras. Nästan lite filosofiskt. Låt mig ta dig tillbaka till Dalarna en sommardag 1988.

Vi ligger på en gräsmatta och jag känner mig lite kall och fuktig på ryggen. Yllefilten värmer men daggen går igenom och luktar lite regn. Jag värms av solen men hängbjörkarna  runt om mig skuggar lagom. Sommar. Jag har bara ben, långt blont hår och är tio år gammal.

Morfar hittar det första och pekar “Där! En bil. Men den har inget tak.” Jag tittar lite till vänster dit han pekar och håller med: “Ja visst är det en bil. Men kolla nu morfar, ser du inte att det är en båt nu?” Morfar plirar med blicken och skrockar till slut: “Hö hö, nej det är ju en gubbe med jättenäsa.” Himlen är ljust blå och de vita molnen lätta och tussiga. Med lagom mycket vind kan varje moln ändra skepnad minst tre gånger.

Målning av Rolf Lidberg

Vi tittar ofta på moln jag och morfar och jag älskar det. Liggandes på backen har jag full vidvinkel och kan ta in helheten. Jag kan följa de små rörelserna, se vad som börjar forma sig för att snart förändras igen. Jag kan orda med morfar om vad vi tror vi ser, inte är vi alltid överens inte! Inte vinner jag argumentationen särskilt ofta heller. Men det gör inget för jag kan se på, ta in, följa flöden som aldrig slutar, fundera, beskriva det jag ser. Och när vi inte ser varandras figurer får vi kämpa lite med att vrida huvudet i rätt vinkel så att vi kan se det den andre sett

– “Javisst är det en stor näsa morfar, inte en båt.”

Och jag älskar det!

Så det här är en saga, en historia och ett härligt minne från min barndom. Men som också säger mig allt. En story som symboliserar vad jag går igång på och som jag just därför vill bygga mitt företag på. Ett företag jag fyller med upptäcktsresor där vi studsar runt det vi ser och provpratar. Vrider lite till på våra huvuden för att få perspektiven, tills det börjar ta form och vi kan förstå hur det hänger ihop. This is me!

 

Årlig besiktning

Min morfar sa alltid att han skulle på besiktning när han skulle på läkarkoll. Han undrade om han skulle gå igenom och vilka ettor han skulle få av doktor Engberg. När han satt och sörplade kaffe på fat med mig efter besöket, småflinade han; ” – he he jaa, det gick ju bra det där… Nu får man köra ett år till!”


Bilförarn: morfar Tore, min syster och jag tar en paus (det gjorde vi ofta)

Jag tänker på det där varje höst. När jag drar igång igen efter sommaren öppnar jag upp och sätter planen. Jag gör lite ändringar utifrån summeringen innan sommaren och justerar lite utifrån de insikter jag fått under lugna eller tjoande sommaräventyr.

Där någonstans inser jag att det är dags för besiktning. Vad har jag för ettor och nollor? Kan jag köra ett år till eller behöver jag ändra åkstil? Byta drivmedel? Ja ni fattar, man kan göra liknelser i det oändliga mellan oss människor och bilar…

Så idag har jag bokat in ett antal tider i min kalender. Att ringa runt och sitta i telefonkö för att slutligen få en tid lååångt fram i höst är rätt tråkigt, men helt klart värt det för äkta körglädje ett år framåt. Och så galet skönt att ha bokat in allt på en gång. Först ut blir ny synundersökning.

Dags för nya brillor för att se klart och vem vet, kanske nya perspektiv visar sig