No Guts no Beauty in the World
Jag har deltagit i och lett många möten och workshops där målet varit att teama ihop gruppen. Där vi strävat efter att närma oss, lära känna och förstå varandra. För att sen kunna bygga vidare på det i det större: organisationens WHY/vision/värdegrund. Det är inte alltid så lätt det där med att nå varandra på riktigt.
Men nu kan jag faktiskt ha hittat mirakel verktyget no 1! Fortsätt läsa ”Mirakel – när det händer av sig självt”
Som vanligt när jag och Liselotte Norén har arbetsmöten börjar vi med att provprata igång oss. Det kan vara högt och lågt, klimatkris varvas med veckans matinköp. Bitvis blir vi filosofiska och riktigt kloka samtal tar form. Älskar de här samtalen. Riktigt goda samtal!
Med en sån här start på jobbdagen kommer jag in i ett skönt mode. Det är som att jag triggar igång något i mig själv som står låååångt från prestation. Blir väldigt effektiv och klartänkt på köpet!
Foto: Mikael Ström
I veckan snurrade våra samtal om det här med att säga NEJ!
Hur vi verkligen behöver säga nej för att det ska kunna bli några JA.
Som ja till provprat. Det behöver finnas utrymme och tid för samtal av det slaget, så vi behöver ett upplägg där hjärnan för en stund kan sluta hoppa (eller poppa) mellan saker och stilla sig.
Liselotte hade sagt NEJ. Nej till uppdrag som tidigare varit självklart men som hon utvärderat och sett att inte lett till de saker hon ville. Ena delen av henne var glad och ville fira det eftersom hon förstod hur viktigt beslut det var, men en annan del av henne hade panik. Hjälp liksom.
Vi försökte sätta ord på det där och det visar sig att det är hennes många år av slit som entreprenör med försörjningsansvar som skriker högt: ”Ta uppdraget, det kommer säkert gå åt helvete sen” eller ”säkra upp nu, du behöver ju pengarna” osv. Att med en sådan högt skrikande röst säga till sig själv: ”Jag vill prioritera på ett annat sätt nu”, är inte enkelt.
Modigt och starkt!
Jag tänker att vi ibland också kan fundera över tidigare vinnande koncept som ibland faktiskt inte längre behövs. Det var viktigt där och då men idag kanske det är annat som är mer viktigt. Och för att kunna öppna för det nya behöver man stänga annat. Alltså säga nej!
Jag fortsätter heja på Liselotte, mig själv och alla er andra som försöker ta medvetna beslut!
För oss är det här ett sätt att #jobbasmart! Går du igång på det här och är nyfiken på mer? Kika in på vår hemsida där vi delat några av våra bästa tips i små filmer
Tänk att jag så ofta glider in på det här med möten och arbetsmiljö. Det är som att jag ser saker kring det här hela tiden just nu.
Föreställ dig att du kommer till ditt möte och personerna du ska träffa inte tittar upp på dig. De googlar nått, kollar sms, småpratar med varandra men verkar liksom inte se dig. Du hälsar och får korta svar.
När ni väl börjar prata blir du avbruten, får anklagande frågor, småsamtal sätter fart mellan några av deltagarna men inkluderar inte dig. Någon vänder ryggen mot dig.
Vad händer i dig? Vad händer med mötet?
Det jag ser händer vid sådana här tillfällen är att den ifrågasatta börjar försvara sig, förklara sig, känna sig dum och tappa energi. De som ställt de kritiska frågorna blir än mer kritiska och känner att deras funderingar inte tas på allvar. Alla tappar energi. Alla blir omotiverade och skapar/behåller en negativ bild av gruppen och uppgiften.
För mig är vägen ur detta nyfikenhet!
En inställningsfråga tänker jag. Hm, ok jag har alltså missat info, någon har failat, men vad har jag gjort för att bidra till att rätta till det?
Om vi börjar använda en nyfiken inställning istället för en kritiserande kan vi få reda på saker som ökar vår förståelse för personen/situationen. Kanske kan vi i vårt samtal börja samarbeta för att få till det där braiga som intentionen var från början.Kanske kan vi ödmjukt sätta oss in i vad som hänt. Kanske behöver vi inte hänga någon.
I grund och botten handlar det här om att vi inte fastnar i UPA dvs Utan Personligt Ansvar, utan följer upp, kanske ringer upp, ställer frågor och tar reda på osv snarare än kräver att någon annan ska ge mig information. I de bästa av världar flödar all information fritt men vi vet ju alla att saker kan hända på vägen. Kanske kan vi hjälpa till?!
Nämnde förra veckan att vi skulle ha en #jobbasmart-workshop på Akademikerförbundet där vi fick möjlighet att hjälpa fler att sänka stressnivån. Så häftig grupp och roligt att se att våra verktyg om prioritering och årscykeltänk funkade. Alltid skönt att känna att konceptet håller även i lite nya format.
Snabbt lanserade vi också vårt nästa steg, veckopåminnelser. Ett reflektionsbrev veckovis som hjälper oss bli mer medvetna och kunna fatta bättre beslut. Helt ärligt, för mig är reflektion bästa sättet att komma bort från UPA. Nu testar vi fram till midsommar, sedan utvärdera och hitta en bra prissättning. Hör av dig om du tror ett sådant reflektionsbrev skulle hjälpa dig.
Som föredragshållare pysslar man med diverse. Viktigast: att ha kul! Fotocred (och garv cred): Liselotte Norén
Veckovisa reflektionsbrev snart på väg ut…
Fick lite kli på kroppen igår när jag läste en text om hur man kunde bli effektivare och spara tid genom att kapa ner möten från tex 60 till 45 minuter.
Ni som känner mig, eller brukar läsa mina texter, vet att jag tycker effektivitet är viktigt och bra – men bara så länge som den är effektiv. Så vad menar jag med det? Jo, att om din så kallade effektivisering ger minuter till övers men inget verkligt resultat/värde, ja då är det ju så klart inte effektivt. Då kanske mötet i grunden är värdelöst och du skulle ställt in det istället för att stressa igenom det. Så om du ska hantera dåliga möten tror jag snarare att det ger mer om du tänker förberedelse, prioritering och att säga ja eller nej. Läs min tidigare blogg om det här : Förberedd eller klädd i offerkofta.
Så jag vill istället säga: öka tiden. Och mängden. Helt enkelt fika mera! Lägg på en kvart och ha tid för en extra kopp kaffe – i de fall där du verkligen valt att säga JA till mötet. Ge tid till det goda samtalet, det goda kaffet och relationsbyggandet. Det där som gör att vi kommer närmre varandra och har lättare att både be om hjälp och hjälpa till när det behövs. Att ha sådana personer ikring sig är guld värt och effektivt om något!
Här kan du läsa min tidigare blogg Effektivt att vara effektiv som är ett härligt och viktigt boktips på temat!
Den här veckan har kretsat kring möten. För att jag har haft en del möten men också för att många i kring mig pratar om sina möten.
Oftast pratas det om möten som dåliga möten. Jävla möten, stressande möten, möten som inte ger ett skit eller det mest vanliga; möten som löser av varandra – ”Åh idag är en sån där jävla mötesdag”.
Föreställ dig det omvända. Vissa dagar vet jag att jag kommer ha bra möten. Jag ska träffa folk som i tidigare möten lämnat mig med ny energi, ny kunskap eller kanske det mest givande, nya frågor. Det är ju här vi vill vara. Så kan vi påverka hur våra möten blir?
Härliga möten utomhus med kaffe och sol
Möten i olika former (här bokrelease för Katrin Sandberg på en liten innergård i Ga:Stan)
Jag tror vi alla vet att förberedelserna inför ett möte spelar stor roll för hur mötet blir. Det är bra om vi:
–Läser på eller på annat sätt tar reda på info om den vi ska träffa (googla, fråga nån som känner nån osv)
-Gör en liten omvärldscheck, vad är på gång på området, är det något nytt som vi borde känna till?
-Funderar över mitt mål med mötet. Kanske vill vi lära känna varandra bättre eller kanske vill bestämma oss för något.
-Visualiserar. För den som gillar bilder kan det vara givande att visualisera (känslan/stämningen) mötet. Hur vill du att det ska bli?
-Kanske kan du påverka mötesmiljön?
Men om den vi ska träffa inte har förberett sig, då är vi väl ett offer klädd i vår stickigaste offerkofta – eller? Om jag har gjort mitt och personen ändå kommer till mötet oförberedd, då kan jag väl säga att det blev ett jävligt dåligt möte och vara sur för det? Nja, tänker jag.
Fundera på varför det där mötet på tex tisdag ska ske? Och då menar jag inte – ”jag blev kallad till det”. Utan jag menar varför ska du gå på det här mötet? Om du inte ser meningen tycker jag du ska fundera på att tacka nej eller boka en tid längre fram när ni hunnit prata igenom vad ni vill ha ut med er träff. Om du ser ditt syfte med mötet, och syftet är viktigt för dig, kan du faktiskt välja att riskeliminera lite:
-Det går att ställa frågan -”Du, hur tänker du kring vår träff på tisdag?” Här kan man försöka luska mer kring vad den personens förväntningar på mötet är. Ses ni för att lära känna varandra, informera om något, rapportera nuläge, sälja in något eller kanske bestämma om nästa steg.
-Ge lite kort info redan innan mötet, på morgonkaffet om ni arbetar nära eller i ett kort telesamtal eller mail. Gör det enkelt! Här duger inte ”jag bifogar min avhandling på 300 sidor!
-Slå en signal eller skicka ett meddelande kvällen före/på morgonen för att försäkra dig om att personen du ska träffa verkligen kan ses just den här dagen. Jag har flera gånger stått snopen när personen jag rest en bit för att träffa skickar ett mess fem i och skriver att hen är sjuk/vabbar. Eller ännu värre inte hör av sig alls.
Visst är väl det här mest sunt förnuft. Jag gillar att möta människor, gärna många olika. För att det tidsmässigt ska fungera behöver de mötena faktiskt bli ganska bra. Jag kan förbereda mig själv men har också insett att jag kan hjälpa mig själv genom att hjälpa den jag ska träffa. Och offerkoftan får allt oftare ligga kvar i garderoben…
Offerkoftorna lämnade kvar 😉