Checkar ut

I förra veckan passade jag på att summera och utvärdera för att kunna stänga igen inför semestern på ett bra sätt. Jag landade i ungefär det här:

En del av mig ville mer denna våren.

Mer framgång,
mer händelser,
mer avtal och leveranser.

Men så som jag gjorde det är mer sant och snällt. Snällt mot mig själv och hållbart. På det här sättet lever jag som jag lär och fortsätter bygga mitt företag på ett hållbart sätt. Och det är här någonstans jag kan fortsätta vara människa. Må bra.

Följa med,
hantera varsamt,
vänta ut,
vänta in!

Jag har gett hjärnan vad den behöver och hjärtat har fått plats. Jag har haft tid att känna kroppen. Viktigaste reflektionen är hur fri och tacksam jag känner mig.

Med en grov höstplan på plats checkar jag nu ut, lite trött men nöjd och glad!   Åter på kontoret v.33.

Håller du också på att avsluta sista: kolla in min vlogg för att känna dig klar och ledig som jag gjorde inför förra sommaren här.  Här får du lite tips för att stänga igen inför semestern  på ett sätt som gör att du kan känna dig ledig och få en schysst uppstart i höst. Vill du också fortsätta boosta ditt personliga ledarskap över sommaren (kanske från hängmattan) kan du alltid streama #jobbasmart kursen. Du får just nu 30% sommarrabatt när du anger koden: smart30

Tusen tack för samarbete, pepp och  tänkvärd feedback! Jag lär mig nya saker varje dag. Men också tack till all världens orättvisa och galenskap som ger mig eld i baken för att få bra saker gjorda. Annars kanske min lathet tog över…?

Önskar er en skön lat eller aktivt härlig sommar, beroende på vad just du behöver. Jag ska mest gå runt barfota och ha det gott.

Att skapa plats för livet

Blev så inspirerad av vad en vän till mig skrev i ett inlägg på Facebook, om att ha tid är att vara rik. Och jag tänker verkligen att det är så för många, att tiden är en resurs som är mycket värdefull.

Effektivt och/eller värdefullt?

Jag har ju i ett tidigare inlägg skrivit om det här med att det finns en gräns för vad som är effektivt, och när vi passerat den så tappar vi meningen och glädjen i det vi håller på med. Och när vi har bråttom är det ju så lockande att ta bort det som är enklast att ta bort, för att hinna göra klart den där akuta grejen. Tyvärr är min upplevelse  att det oftast är saker som är viktiga för oss som prioriteras bort i en sån sits. Kanske sker inte det där valet heller helt reflekterat och medvetet. Fortsätter vi så över tid kommer snart lusten och orken att ta slut.

 

Det finns en gräns…

Hållbart jag

Jag har haft en otroligt stökig vecka, samtidigt som det har hänt massor av härliga och fina saker. Helt enkelt livet som sker. Jag var ärligt talat ganska pressad av en lång att-göra-lista och med en planering som från början var optimistisk. Och så kommer det ett telefonsamtal från min farfar som behöver mitt sällskap när min pappa är bortrest…

Men tack vare att jag har tid, eller snarare försökt skapa mig ett liv med luft, och medvetet försökt prioritera utifrån vad som betyder mest för mig, har jag fått till det ganska bra!

För mig är familjen viktigast och när både mina småttingar och gamlingar ikring mig behöver mig lite extra så vill jag finnas där. Det betyder inte att det dåliga samvetet inte skrikit i mitt öra, utan tvärt om har jag gått runt med en ganska tung känsla av att inte vara tillräckligt aktiv/smart som företagare. Men på sikt – i längden, är jag ju inte bara företagare utan ska hålla som människa och driva mitt företag över tid. Det är ju effektivitet på riktigt även om veckans prioriteringar fick konsekvenser för mitt ”företagar jag”. Jag försöker acceptera att jag faktiskt inte räcker till till allt.

Görbart?

Ganska många saker som händer här i livet kan vi inte förutse. Då mår vi bra av att kunna prioritera om och vara flexibla. Men till viss del kan vi påverka genom att ställa oss frågan innan vi bokar in något: är det här görbart? Och då är det inte bara en aktivitet vi pratar om utan kopplat till HELA situationen/livet…

Kanske kan en sån tidig tanke också leda till att vi slipper ”drabba andra” genom att ställa in i panik…

Jag kommer att tänka på en boktitel som jag gillar, den ringar in mitt tänk ganska väl:

Att leva ett liv och inte vinna ett krig!

 

40 år – Högst upp på ålderstrappan

De säger att jag står högst upp på ålderstrappan nu. Kommer bara vagt ihåg den där tavlan med ungdomens uppförsbacke, toppen och sedan den branta backen utför som avslutas med bilden av krökta gummor och gubbar.

Jag fyllde 40 i helgen som var. Funderar lite kring den där trappan: toppen av vad? Har det varit tufft hela vägen hit och blir lättare nu nerför? Är 40 den bästa tiden? Eller ska den symbolisera självständigheten? Att man som barn och gammal är beroende av andra på ett annat sätt och att 40 är den absoluta frihetstiden?

Hur det nu är tänkt föreställer jag mig livet på ett litet annat sätt. Mer som en svagt uppåtriktad rörelse som liksom går lite upp och ner mest hela tiden. Utvecklingen och lärandet pågår ständigt. Frihet & beroende, enkelhet & tandagnisslan, glädje & gråt varvas. Det svarta ger det vita lyster. Det vita lättar upp det svarta. Jag tycker 40 är en utmärkt ålder! Tänk att jag blivit så vuxen så att jag kan beskriva min egen ”livstrappa” ha ha.

Som ni vet älskar jag att fira och som ni också hört några gånger: fira med det du själv älskar. Så självklart fick det bli ett firande i min stil! Strålande sol, ljumma vindar och en varm badsjö. Och bara det att alla höll sig friska och kunde komma… Här kommer en drös bilder som fångar lite av känslan av magi! Oförglömligt!

Passar också på att tacka alla som grattat och firat mig på olika sätt! Ni är alla en del av mitt fina minne!

Ödmjuk nyfikenhet

Möteskultur

Tänk att jag så ofta glider in på det här med möten och arbetsmiljö. Det är som att jag ser saker kring det här hela tiden just nu.

Föreställ dig att du kommer till ditt möte och personerna du ska träffa inte tittar upp på dig. De googlar nått, kollar sms, småpratar med varandra men verkar liksom inte se dig. Du hälsar och får korta svar.

När ni väl börjar prata blir du avbruten, får anklagande frågor, småsamtal sätter fart mellan några av deltagarna men inkluderar inte dig. Någon vänder ryggen mot dig.

Vad händer i dig? Vad händer med mötet?

Det jag ser händer vid sådana här tillfällen är att den ifrågasatta börjar försvara sig, förklara sig, känna sig dum och tappa energi. De som ställt de kritiska frågorna blir än mer kritiska och känner att deras funderingar inte tas på allvar. Alla tappar energi. Alla blir omotiverade och skapar/behåller en negativ bild av gruppen och uppgiften.

För mig är vägen ur detta nyfikenhet!

En inställningsfråga tänker jag. Hm, ok jag har alltså missat info, någon har failat, men vad har jag gjort för att bidra till att rätta till det?

Om vi börjar använda en nyfiken inställning istället för en kritiserande kan vi få reda på saker som ökar vår förståelse för personen/situationen. Kanske kan vi i vårt samtal börja samarbeta för att få till det där braiga som intentionen var från början.Kanske kan vi ödmjukt sätta oss in i vad som hänt.  Kanske behöver vi inte hänga någon.

Utan Personligt Ansvar

I grund och botten handlar det här om att vi inte fastnar i UPA dvs Utan Personligt Ansvar, utan följer upp, kanske ringer upp, ställer frågor och tar reda på osv snarare än kräver att någon annan ska ge mig information. I de bästa av världar flödar all information fritt men vi vet ju alla att saker kan hända på vägen. Kanske kan vi hjälpa till?!

Veckan som gått

Nämnde förra veckan att vi skulle ha en #jobbasmart-workshop på Akademikerförbundet där vi fick möjlighet att hjälpa fler att sänka stressnivån. Så häftig grupp och roligt att se att våra verktyg om prioritering och årscykeltänk funkade. Alltid skönt att känna att konceptet håller även i lite nya format. 

Snabbt lanserade vi också vårt nästa steg, veckopåminnelser. Ett reflektionsbrev veckovis som hjälper oss bli mer medvetna och kunna fatta bättre beslut. Helt ärligt, för mig är reflektion bästa sättet att komma bort från UPA. Nu testar vi fram till midsommar, sedan utvärdera och hitta en bra prissättning. Hör av dig om du tror ett sådant reflektionsbrev skulle hjälpa dig.

Som föredragshållare pysslar man med diverse. Viktigast: att ha kul! Fotocred (och garv cred): Liselotte Norén 

Veckovisa reflektionsbrev snart på väg ut…

Kan vi inte bara sluta stressa…?

Ja så tänker jag ganska ofta – kan vi inte bara sluta stressa?

Det regnar bomber?

Varken jag eller de flesta i min närhet, har några direkta katastrofer ikring oss som på riktigt hotar oss. Jag har mat på bordet, jag är frisk, mina nära är friska, det faller inga bomber, jag andas frisk luft osv… Om jag vore ensamstående mamma som både skulle försörja mina barn, jobba dubbla skift samt få ihop logistiken är det klart att stressandet (och pressen) skulle öka. Men det är jag inte… och ändå fastnar jag där ibland, i stressen.

Ohälsa

Långvarig negativ stress är inte hälsosam. Stress och press bryter ner oss om vi inte får återhämtning. Hjärnan börjar fungera sämre och våra beteenden kommer allt oftare från vår urtidshjärna i form av reaktioner på olika hot. Kamp och flykt. Det sker automatiskt och är en del av vårt arv sedan urminnes tider, du vet när lejonen hotade oss och döden på riktigt var konsekvensen. Det är därför våra inbyggda system pumpar ut hormoner och reaktioner på våra hot, även då hoten faktiskt inte är reella utan ”upplevda” (Som att jag håller på att missa bussen…). En ren överlevnadsinstinkt. Stark.

Så utifrån det så, NEJ, det är inte så lätt att bara sluta stressa. När vi satt ihop verktyg och tips till vårt #Jobbasmart koncept utgick vi från våra erfarenheter men också från hur hjärnan fungerar. Jag fick då möjlighet att nörda ner mig totalt i forskning om hjärnan och hur vi tar beslut. Några lästips till dig som själv är nyfiken tänker jag Lasse Bergs Kalahariböcker eller något med Katarina Gospic till exempel Neuroledarskap.

Ibland tänker jag att vår tids destruktiva stressbeteenden (kan man verkligen säga så? har det inte alltid funnits men med olika namn?)  är liksom lite som att skära sig i armen eller knarka fast mildare, men också oftast väldigt mycket mer utdraget över tid. Ibland leder det till katastrofala följder för tex de som blir sjukskrivna med kanske år av rehab.

Vi är värda mer

Vi är människor med kroppar och hjärnor som har behov. Som vi ibland slutar lyssna på. Det blir inte så bra då, i alla fall inte över tid. Vi är ju värda mer. Jag vill att du tar hand om dig. Fundera på om deadlinen, chefen, rätt färg på bikinin och damsugade golv verkligen är lejon. De flesta av oss har det ju ganska gott, tänk om vi skulle ta och sänka ribban lite (vi som faktiskt kan!).

Jag är så glad över att konkret kunna vara med och påminna fler att hjälpa hjärnan på bästa sätt. På måndag kommer vi ha en workshop på Akademikerförbundet där vi går igenom några verktyg som hur vi prioriterar och hur vi kan hjälpa hjärnan att våga släppa taget när vi är lediga. Delar lite mer med er i nästa vecka om det. Nu ska jag pausa – min nya favoritsysselsättning!