En byrålåda i taget

Att välja svider

Det känns! Konsekvensen av mitt val svider mer än inflammationen i bröstkorgen. Jag valde min hälsa eftersom jag värderat den till det viktigaste värdet av de två. Skapa värde utanför mig själv (genom mitt bolag) är också en viktig värdering MEN jag har valt att rangordna den lägre. Och nu blev det ett läge där jag behövde prioritera. Jag valde hälsa i form av veckor av stretch, korta promenader och vila. Och det fick konsekvenser. Som avbokade möten, stillastående idéer och missade tillfällen med spännande människor.

Gissa om jag hellre hade velat ringa i säljklockan än stretcha Pectoralis Minor muskeln varannan timme. Men jag gjorde ett val.

Balans?

Jag ser det hela tiden runt mig. Och som jag sett det i mig själv. Hur vi så gärna vill ha allt. “Prioriteringar” som görs men egentligen är omöjliga att lyckas med. Vi pratar om att vi behöver hitta en balans mellan våra olika saker, men går det verkligen?  Familjen, karriären, den personliga utvecklingen, ja å-så självklart hälsan; som i träning, kost, avslappning, men också roliga saker, gärna med vänner – för det behöver själen. Sen ska vi såklart förvalta; hemmet, relationerna osv…

Balansen blir där nånstans ursäkten för att inte behöva välja bort. Vi smetar ut, lägger in halvdana försök men går egentligen ständigt runt och känner oss otillräckliga.

På våra #jobbasmart-seminarier brukar vi säga att det går inte ihop. Balans finns inte, det är på höjd något du skapar dig en kort, kort stund. Vi behöver välja och välja bort!

Byrån med sina lådor

Ulla-Lisa Thordén brukar inspirera oss med sina talande liknelser och hon brukar prata om byrån. En vanlig byrå med lådor. Föreställ dig att varje låda är ett område i ditt liv; barnen, jobbet, träningen, vännerna osv. Du balanserar och drar ut alla lådorna. Men du kommer bara åt innehållet i den översta, eller hur. Du tänker då vara lite smart och öppnar en låda halvvägs, du får då precis in handen i den men det är för trångt för att få med dig något ut därifrån eller så blir det ett väldigt litet eller skrynkligt plagg du lyckas få ut. Du ser det va? Symboliken.

Du kan bara öppna en låda i taget. Fullt ut. Sedan behöver du stänga. Öppna en ny. osv. Det hjälper inte att köpa en större byrå i hopp om att mer får plats, för du kan fortfarande bara öppna och nå innehållet i en låda i taget! Öppna. Stäng. Öppna.

Det kan ju vara bra att veta vilka lådor som är viktigast för oss, vi har nog alla olika innehåll i de där lådorna och skulle säkert välja olika. Just nu hade jag rätt bra koll på mina värderingar vilket gjorde det lättare att prioritera och öppna rätt låda först. Den här gången sved mitt val och följderna av det rejält för mig, jag missade både roliga och viktiga saker – men i gengäld håller jag så mycket längre!

 

 

Hipp hipp hurra! 2 år!

2 år som företagare och insikten slår nästan omkull mig: jag driver ett företag! Här och nu!

Fotocred: Pamela Schultz Nybacka, Södertörns högskola

Att jag är egenföretagare är inte beroende på om jag har kunder i morgon eller hur bra jag var igår. Det är inte beroende av om jag lyckas eller inte eller huruvida de beslut jag tog var rätt eller fel.

Jag är företagare för att jag går upp på morgonen och gör de saker jag vill och behöver göra. Jag försöker bidra med värde och försöker ta hand om mig själv på ett hållbart sätt. Sedan går jag och lägger mig och går upp nästa morgon och börjar om igen.

Den här insikten är nog den finaste 2-årspresent jag kan få!

För mitt i all strävan jag varit i under mina “nybörjar-år” känns det så befriande att förstå att jag redan är framme. Jag behöver inte vänta med att känna mig nöjd tills sen nån gång, då jag är “framgångsrik” med hög lön och massförfrågningar. Jag kan faktiskt istället känna mig sjukt stolt över att jag gört -här och nu! Även om saker och ting längre fram inte skulle gå den väg jag vill så har jag gjort det här, och lärt mig mer än av något annat i min karriär.

Så hur firar jag nu 2-års jubileet på bästa sätt? Jag älskar ju att fira så vad tror ni? Ge mig ditt bästa tips!

här skrev jag för precis ett år sedan. Sedan dess har jag vidareutvecklat mina två koncept som testats och visat sig funka riktigt bra. Det känns också lättare att kommunicera dem nu. Klarare! #jobbatvärs som fokuserar på organisationen/processen och hur samverkan/samproduktion sker både internt och externt och #jobbasmart som fokuserar på individen och det personliga ledarskapet: hur vi på ett lättare sätt ”lever” våra värden och det vi står för, konkret, varje dag. (Klickbara länkar för dig som vill läsa mer)

Bilder från en av mina många café arbetsstunder under åren och mitt hemmakontor som jag fixat klart nu!

#JobbaTvärs (och modigt) på Södertörns högskola

– Ja men det där jobba tvärs då Caroline, vad är det?

En fråga jag fått ganska ofta och som ofta skapat både ett och annat garv. Den som frågat spekulerar i att det handlar om att sätta sig på tvären, gå tvärs mot alla andra osv. Jo men lite kanske, fast mest tvärs som tvärs över befintliga strukturer. Om du tänker dig mer hängränna istället för stuprör.

#Jobbatvärs är alltså det område där jag arbetar med organisationer/grupper som vill utvecklas på olika sätt. I offentliga verksamheter kallas det ofta samverkan eller samproduktion men för mig har de orden pratats sönder. Därför gillar jag att använda #jobbatvärs för att trycka på att det är ett lite annat sätt att göra på.

#Jobbatvärs är starkt kopplat till vårt #jobbasmart koncept då det självklart är människornas görande som bygger gruppen och kulturen. Verktygen är i stort detsamma även om vi kanske har lite olika ingångar i uppdragen.

Södertörns högskola – modiga

Under året har jag haft ett uppdrag för Södertörns högskola och vi har i allra högsta grad arbetat tvärs! Jag har processlett ett arbete för att öka kvalitet och relevans i utbildningen genom nya sätt att arbeta och samverka. Och nu snackar vi mod. Jag har varit modig som sagt det jag sett, även om jag inte alltid haft universallösningar på utmaningarna. Deltagarna har varit modiga som utmanat sig själva och tagit sig ut ur sin trygga bekvämlighetszon. Och ledningen har varit modig som initierat och tagit till sig av det vi fångat upp ur det dagliga görandet. Det är så mycket enklare att lägga allt fokus på att skriva strategiska dokument än att implementera nya sätt att jobba på.

 

Lyssna för att lära! Pamela Schultz Nybacka, Erik Falk, Peter Gunnarsson, Mona Petersson &Madeleine Bonow. 

Lunch med Kerstin Cassel (prorektor) för att dela lärdomar kring vardagssamverkan!

 

Och som jag älskar att se när de jag jobbar med får syn på något de inte sett tidigare. När polletten trillar ner och ögonen börjar glimra. Tacksam och stolt över att få vara med på och bidra i deras utveckling.

Erik Falk, projektledare i gröngräset. Viktig reflektion på bästa sätt!

Pamela “Linslusen” Schultz Nybacka i äkta glädjerus 🙂

Äntligen är filmen ute från Skördefesten där vi firade våra lärdomar och resultat. Kändes pirrigt att se den, men den blev ju galet bra – eller hur?Journalistikstudenterna Amanda Zälle & Karl Barrsjö gjorde ett grymt jobb! Kolla in filmen nedan!

Nu försöker jag bara sitta still i båten och invänta beslut om fortsättning! Här gäller det att öva live på konsultlivets osäkerhet!

 

Du kan också läsa mer här på Södertörns högskolas hemsida

och du hittar min sida här

 

Nä, det blir inte bättre sen!

Don´t kill the messenger – men det blir inte bättre sen! Ta in det, på riktigt. Ta tag i det som är viktigt nu! Jag skulle kunna stanna där.

Om jag nu ska fortsätta skriva kan det hända att jag låter lite för brysk men jag har tröttnat ur på alla sen...

Tro mig, av egen erfarenhet har jag all förståelse för att vi har mycket att göra, många saker som ska hinnas med och kroppar&knoppar som är trötta. Kanske särskilt så här års meeeen… Någon gång måste vi väl genomskåda våra “sanningar” (läs ursäkter) som håller oss från att göra det vi behöver göra. Jag var lite inne på det i förra veckans blogg också som du kan läsa här.

Jag och Liselotte går ganska hårt åt våra #jobbasmart seminariedeltagare när vi far Sverige runt på vår turné med Akademikerförbundet.

Alla vill så klart ha quick-fix men vi menar att det inte går! Vi behöver ändra saker på riktigt och det är inget som bara händer av sig självt. Mångas liv går faktiskt inte ihop och det enda som kan förändra är att skära bort saker, prioritera. Det är svårt! Oftast tror vi bara att vi prioriterar men i själva verket vill vi inte välja. Låt mig berätta en liten story kring mig själv här:

När mitt företag var ganska nystartat hade jag blivit inspirerad till att göra en värderingsövning. Alltså en övning där man tydligare ser vad man värderar mest och börja agera mer för att uppnå det. Hade strax innan fått en fråga av en mentor och vän, AnneLee Holmberg, om vad jag ansåg jämställdhet var. Just då levde jag på mat betald av min man och gillade det icke!. Jag var upprörd över att inte försörja mig själv! AnneLee vred lite på perspektivet och fick mig att se att säga upp sig, starta ett bolag och skapa ett hållbart bolag kanske på sikt var just jämställt och något mina barn skulle få med sig.

Hur som, jämställdhet var en värdering jag satt högt upp när jag skulle prioritera, sedan hade jag ett tiotal lappar (japp post-it lappar här med) som jag skulle rangordna. Några fler exempel var må gott, ha kul, utvecklande uppdrag, göra gott, ja ni fattar. Nu kommer poängen: ALLA lappar hamnade högst upp. Alla blev högst prioriterade. Och där och då trillade min pollett ner: det går ju inte. Men hur svårt är det inte välja bort något av alla dessa viktiga värden i mitt liv…

Och precis där tror jag vi har svaret. Vi måste fatta att det går inte, på riktigt måste vi välja. NU! Hela tiden. Göra jobbet. Och kom för f-n inte och säg att det lugnar ner sig nästa vecka, i januari eller efter påsk. Jag har hört det där så öronen blöder och vi vet ju alla att det alltid dyker upp nya problem.

Reclaim your Life! För att vi är skyldiga oss själva det. Vi är skyldiga våra barn det. För morsor (och farsor) som mår bra är så mycket bättre!

Jag behöver en söndagspredikan

Vet ni vad jag behöver? Jag har kommit på att jag verkligen behöver en sorts söndagspredikan. Något som håller mig på banan liksom. Så här tänker jag:

“Fasen vad modig du är Caroline, det där skulle jag aldrig ha vågat”

Så många som hejat på mig under min resa från att säga upp mig, starta eget och omsätta det jag tror på i en verksamhet som kan dra in pengar. Och med handen på hjärtat har jag ibland förvånat mig själv över hur bra det gått. Det funkar verkligen, jag står på egna ben. Meeen… alltid det där men:et…

Foto: Mikael Ström 

Ibland är jag bara helt genomskinlig. Ömhudad, ensam och kanske tömd. Mitt jobb går ofta ut på att stå stabilt och se. Se för att sedan ge, kanske ett annat perspektiv. Även om jag egentligen vet att mitt sätt att arbeta fungerar letar sig osäkerheten in ibland. Bitvis lägger jag orimligt mycket energi på att övertala mig själv om att det inte blir bättre om jag säljer det som är enklast att sälja.

“Fan att jag måste krångla till det så för kunden, kan jag inte bara klappa medhårs och sälja billiga kreativitetsövningar eller nått” tänker jag.

Sedan får jag köra ett litet domslut i huvudet där jag resonerar mig fram till att “-Nä men det här är ju riktigt bra! Wow, har jag kommit på det där?” Lika förvånad varje gång över att jag har något att erbjuda och att jag faktiskt är unik i det jag säljer!

Jag har funderat en del på vad det är som hjälper mig i att se det där, påminna mig om att jag är på rätt väg.

Det jag ser är att jag, och många av dem jag jobbar med, skulle behöva en påminnare lite då och då. Få upp hela bilden och skapa lite distans och på så sätt kunna se på oss själva med snälla ögon. Påminna oss om vad som faktiskt är viktigt och stämma av de val vi gör dagligdags; är vi på rätt väg?

Jag skulle vilja ha söndagspredikningar som varje vecka påminde mig om de viktiga värden som jag tror på, fyllda av värme och kraft. Kanske små minimässor åtminstone. Som en stående rit, tid för reflektion och tid att landa.

Halleluja och Amen!

Mässa, Basilica di Santa Maria di Nazareth, Sestri Levante