Varför är det så svårt att säga nej?

Provprat som trigger

Som vanligt när jag och Liselotte Norén har arbetsmöten börjar vi med att provprata igång oss. Det kan vara högt och lågt, klimatkris varvas med veckans matinköp. Bitvis blir vi filosofiska och riktigt kloka samtal tar form. Älskar de här samtalen. Riktigt goda samtal!

Med en sån här start på jobbdagen kommer jag in i ett skönt mode. Det är som att jag triggar igång något i mig själv som står låååångt från prestation. Blir väldigt effektiv och klartänkt på köpet!

Foto: Mikael Ström

Säg nej!

I veckan snurrade våra samtal om det här med att säga NEJ!

Hur vi verkligen behöver säga nej för att det ska kunna bli några JA.
Som ja till provprat. Det behöver finnas utrymme och tid för samtal av det slaget, så vi behöver ett upplägg där hjärnan för en stund kan sluta hoppa (eller poppa) mellan saker och stilla sig.

Liselotte hade sagt NEJ. Nej till uppdrag som tidigare varit självklart men som hon utvärderat och sett att inte lett till de saker hon ville. Ena delen av henne var glad och ville fira det eftersom hon förstod hur viktigt beslut det var, men en annan del av henne hade panik. Hjälp liksom.

Vi försökte sätta ord på det där och det visar sig att det är hennes många år av slit som entreprenör med försörjningsansvar som skriker högt: “Ta uppdraget, det kommer säkert gå åt helvete sen” eller “säkra upp nu, du behöver ju pengarna” osv. Att med en sådan högt skrikande röst säga till sig själv: “Jag vill prioritera på ett annat sätt nu”, är inte enkelt.

Modigt och starkt!

Jag tänker att vi ibland också kan fundera över tidigare vinnande koncept som ibland faktiskt inte längre behövs. Det var viktigt där och då men idag kanske det är annat som är mer viktigt. Och för att kunna öppna för det nya behöver man stänga annat. Alltså säga nej!

Jag fortsätter heja på Liselotte, mig själv och alla er andra som försöker ta medvetna beslut!

För oss är det här ett sätt att #jobbasmart! Går du igång på det här och är nyfiken på mer? Kika in på vår hemsida där vi delat några av våra bästa tips i små filmer

http://www.jobbasmrt.se/


 

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )