#JobbaTvärs (och modigt) på Södertörns högskola

– Ja men det där jobba tvärs då Caroline, vad är det?

En fråga jag fått ganska ofta och som ofta skapat både ett och annat garv. Den som frågat spekulerar i att det handlar om att sätta sig på tvären, gå tvärs mot alla andra osv. Jo men lite kanske, fast mest tvärs som tvärs över befintliga strukturer. Om du tänker dig mer hängränna istället för stuprör.

#Jobbatvärs är alltså det område där jag arbetar med organisationer/grupper som vill utvecklas på olika sätt. I offentliga verksamheter kallas det ofta samverkan eller samproduktion men för mig har de orden pratats sönder. Därför gillar jag att använda #jobbatvärs för att trycka på att det är ett lite annat sätt att göra på.

#Jobbatvärs är starkt kopplat till vårt #jobbasmart koncept då det självklart är människornas görande som bygger gruppen och kulturen. Verktygen är i stort detsamma även om vi kanske har lite olika ingångar i uppdragen.

Södertörns högskola – modiga

Under året har jag haft ett uppdrag för Södertörns högskola och vi har i allra högsta grad arbetat tvärs! Jag har processlett ett arbete för att öka kvalitet och relevans i utbildningen genom nya sätt att arbeta och samverka. Och nu snackar vi mod. Jag har varit modig som sagt det jag sett, även om jag inte alltid haft universallösningar på utmaningarna. Deltagarna har varit modiga som utmanat sig själva och tagit sig ut ur sin trygga bekvämlighetszon. Och ledningen har varit modig som initierat och tagit till sig av det vi fångat upp ur det dagliga görandet. Det är så mycket enklare att lägga allt fokus på att skriva strategiska dokument än att implementera nya sätt att jobba på.

 

Lyssna för att lära! Pamela Schultz Nybacka, Erik Falk, Peter Gunnarsson, Mona Petersson &Madeleine Bonow. 

Lunch med Kerstin Cassel (prorektor) för att dela lärdomar kring vardagssamverkan!

 

Och som jag älskar att se när de jag jobbar med får syn på något de inte sett tidigare. När polletten trillar ner och ögonen börjar glimra. Tacksam och stolt över att få vara med på och bidra i deras utveckling.

Erik Falk, projektledare i gröngräset. Viktig reflektion på bästa sätt!

Pamela “Linslusen” Schultz Nybacka i äkta glädjerus 🙂

Äntligen är filmen ute från Skördefesten där vi firade våra lärdomar och resultat. Kändes pirrigt att se den, men den blev ju galet bra – eller hur?Journalistikstudenterna Amanda Zälle & Karl Barrsjö gjorde ett grymt jobb! Kolla in filmen nedan!

Nu försöker jag bara sitta still i båten och invänta beslut om fortsättning! Här gäller det att öva live på konsultlivets osäkerhet!

 

Du kan också läsa mer här på Södertörns högskolas hemsida

och du hittar min sida här

 

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )