Nä, det blir inte bättre sen!

Don´t kill the messenger – men det blir inte bättre sen! Ta in det, på riktigt. Ta tag i det som är viktigt nu! Jag skulle kunna stanna där.

Om jag nu ska fortsätta skriva kan det hända att jag låter lite för brysk men jag har tröttnat ur på alla sen...

Tro mig, av egen erfarenhet har jag all förståelse för att vi har mycket att göra, många saker som ska hinnas med och kroppar&knoppar som är trötta. Kanske särskilt så här års meeeen… Någon gång måste vi väl genomskåda våra ”sanningar” (läs ursäkter) som håller oss från att göra det vi behöver göra. Jag var lite inne på det i förra veckans blogg också som du kan läsa här.

Jag och Liselotte går ganska hårt åt våra #jobbasmart seminariedeltagare när vi far Sverige runt på vår turné med Akademikerförbundet.

Alla vill så klart ha quick-fix men vi menar att det inte går! Vi behöver ändra saker på riktigt och det är inget som bara händer av sig självt. Mångas liv går faktiskt inte ihop och det enda som kan förändra är att skära bort saker, prioritera. Det är svårt! Oftast tror vi bara att vi prioriterar men i själva verket vill vi inte välja. Låt mig berätta en liten story kring mig själv här:

När mitt företag var ganska nystartat hade jag blivit inspirerad till att göra en värderingsövning. Alltså en övning där man tydligare ser vad man värderar mest och börja agera mer för att uppnå det. Hade strax innan fått en fråga av en mentor och vän, AnneLee Holmberg, om vad jag ansåg jämställdhet var. Just då levde jag på mat betald av min man och gillade det icke!. Jag var upprörd över att inte försörja mig själv! AnneLee vred lite på perspektivet och fick mig att se att säga upp sig, starta ett bolag och skapa ett hållbart bolag kanske på sikt var just jämställt och något mina barn skulle få med sig.

Hur som, jämställdhet var en värdering jag satt högt upp när jag skulle prioritera, sedan hade jag ett tiotal lappar (japp post-it lappar här med) som jag skulle rangordna. Några fler exempel var må gott, ha kul, utvecklande uppdrag, göra gott, ja ni fattar. Nu kommer poängen: ALLA lappar hamnade högst upp. Alla blev högst prioriterade. Och där och då trillade min pollett ner: det går ju inte. Men hur svårt är det inte välja bort något av alla dessa viktiga värden i mitt liv…

Och precis där tror jag vi har svaret. Vi måste fatta att det går inte, på riktigt måste vi välja. NU! Hela tiden. Göra jobbet. Och kom för f-n inte och säg att det lugnar ner sig nästa vecka, i januari eller efter påsk. Jag har hört det där så öronen blöder och vi vet ju alla att det alltid dyker upp nya problem.

Reclaim your Life! För att vi är skyldiga oss själva det. Vi är skyldiga våra barn det. För morsor (och farsor) som mår bra är så mycket bättre!

Jag behöver en söndagspredikan

Vet ni vad jag behöver? Jag har kommit på att jag verkligen behöver en sorts söndagspredikan. Något som håller mig på banan liksom. Så här tänker jag:

”Fasen vad modig du är Caroline, det där skulle jag aldrig ha vågat”

Så många som hejat på mig under min resa från att säga upp mig, starta eget och omsätta det jag tror på i en verksamhet som kan dra in pengar. Och med handen på hjärtat har jag ibland förvånat mig själv över hur bra det gått. Det funkar verkligen, jag står på egna ben. Meeen… alltid det där men:et…

Foto: Mikael Ström 

Ibland är jag bara helt genomskinlig. Ömhudad, ensam och kanske tömd. Mitt jobb går ofta ut på att stå stabilt och se. Se för att sedan ge, kanske ett annat perspektiv. Även om jag egentligen vet att mitt sätt att arbeta fungerar letar sig osäkerheten in ibland. Bitvis lägger jag orimligt mycket energi på att övertala mig själv om att det inte blir bättre om jag säljer det som är enklast att sälja.

”Fan att jag måste krångla till det så för kunden, kan jag inte bara klappa medhårs och sälja billiga kreativitetsövningar eller nått” tänker jag.

Sedan får jag köra ett litet domslut i huvudet där jag resonerar mig fram till att ”-Nä men det här är ju riktigt bra! Wow, har jag kommit på det där?” Lika förvånad varje gång över att jag har något att erbjuda och att jag faktiskt är unik i det jag säljer!

Jag har funderat en del på vad det är som hjälper mig i att se det där, påminna mig om att jag är på rätt väg.

Det jag ser är att jag, och många av dem jag jobbar med, skulle behöva en påminnare lite då och då. Få upp hela bilden och skapa lite distans och på så sätt kunna se på oss själva med snälla ögon. Påminna oss om vad som faktiskt är viktigt och stämma av de val vi gör dagligdags; är vi på rätt väg?

Jag skulle vilja ha söndagspredikningar som varje vecka påminde mig om de viktiga värden som jag tror på, fyllda av värme och kraft. Kanske små minimässor åtminstone. Som en stående rit, tid för reflektion och tid att landa.

Halleluja och Amen!

Mässa, Basilica di Santa Maria di Nazareth, Sestri Levante

Ödmjuk nyfikenhet

Möteskultur

Tänk att jag så ofta glider in på det här med möten och arbetsmiljö. Det är som att jag ser saker kring det här hela tiden just nu.

Föreställ dig att du kommer till ditt möte och personerna du ska träffa inte tittar upp på dig. De googlar nått, kollar sms, småpratar med varandra men verkar liksom inte se dig. Du hälsar och får korta svar.

När ni väl börjar prata blir du avbruten, får anklagande frågor, småsamtal sätter fart mellan några av deltagarna men inkluderar inte dig. Någon vänder ryggen mot dig.

Vad händer i dig? Vad händer med mötet?

Det jag ser händer vid sådana här tillfällen är att den ifrågasatta börjar försvara sig, förklara sig, känna sig dum och tappa energi. De som ställt de kritiska frågorna blir än mer kritiska och känner att deras funderingar inte tas på allvar. Alla tappar energi. Alla blir omotiverade och skapar/behåller en negativ bild av gruppen och uppgiften.

För mig är vägen ur detta nyfikenhet!

En inställningsfråga tänker jag. Hm, ok jag har alltså missat info, någon har failat, men vad har jag gjort för att bidra till att rätta till det?

Om vi börjar använda en nyfiken inställning istället för en kritiserande kan vi få reda på saker som ökar vår förståelse för personen/situationen. Kanske kan vi i vårt samtal börja samarbeta för att få till det där braiga som intentionen var från början.Kanske kan vi ödmjukt sätta oss in i vad som hänt.  Kanske behöver vi inte hänga någon.

Utan Personligt Ansvar

I grund och botten handlar det här om att vi inte fastnar i UPA dvs Utan Personligt Ansvar, utan följer upp, kanske ringer upp, ställer frågor och tar reda på osv snarare än kräver att någon annan ska ge mig information. I de bästa av världar flödar all information fritt men vi vet ju alla att saker kan hända på vägen. Kanske kan vi hjälpa till?!

Veckan som gått

Nämnde förra veckan att vi skulle ha en #jobbasmart-workshop på Akademikerförbundet där vi fick möjlighet att hjälpa fler att sänka stressnivån. Så häftig grupp och roligt att se att våra verktyg om prioritering och årscykeltänk funkade. Alltid skönt att känna att konceptet håller även i lite nya format. 

Snabbt lanserade vi också vårt nästa steg, veckopåminnelser. Ett reflektionsbrev veckovis som hjälper oss bli mer medvetna och kunna fatta bättre beslut. Helt ärligt, för mig är reflektion bästa sättet att komma bort från UPA. Nu testar vi fram till midsommar, sedan utvärdera och hitta en bra prissättning. Hör av dig om du tror ett sådant reflektionsbrev skulle hjälpa dig.

Som föredragshållare pysslar man med diverse. Viktigast: att ha kul! Fotocred (och garv cred): Liselotte Norén 

Veckovisa reflektionsbrev snart på väg ut…

En lite vinglig men bestämd ettåring

Fanfar och hurra! Caroline Palm Consulting AB firar ett år ida´ (nej, egentligen förra veckan men det rimmar bättre så).

Vinglig & bestämd

Den här ettåringen har precis lärt sig gå, det går ibland ganska vingligt men mycket bestämt framåt. När hon ramlar blir hon asförbannad, hur svårt kan det va? Vilja saknas icke…

Ett år sedan registreringen…

Nu ska det firas…

Känns som jag lite tjatat hål i huvudet på er om vikten av att fira. Men kanske har jag då också fått fram det allra viktigaste: hur vill just du fira? Jag skrev ju bland annat om det i den här bloggen (där jag också avslöjade att en utomhusaktivitet kan göra mig riktigt nöjd…)

För ett tag sedan satt jag mig ner över en lunch och funderade ut de mest storslagna planer på ettårsfirandet, vilket jubileum! Men det liksom infann sig ingen glädje och kraft i stora middagar, jubileumsfester, pompa och ståt. Tråkigt tänkte jag först, men sen smög sig andra känslor på: Nöjdhet! Klarhet!

Det blev så himla tydligt för mig vad jag skapat under det här året, vilka värden jag varit med och bidragit till, vilka människor som bidragit till mig och vilken ram att utgå från som jag faktiskt skapat genom mitt företag. Jag har byggt Caroline Palm Consulting AB på ett organiskt och hållbart sätt där jag dessutom känner att mitt ”jobb-jag” inte skiljer sig åt från mitt ”jag-jag”. HUR jag gjort det? Jo genom de där pytte små stegen åt rätt håll. Utan att vara säker, utan att ha svaren. Nu såg jag allt det här klart framför mig och kunde ta in framgången. Ett år är ganska kort tid för allt det där.

Att känna det där i kroppen var ett riktigt stort firande-ögonblick för mig. Nu har jag lagt till några handskrivna tackkort till de som betytt mycket för mig och verksamheten under året och bokat in en firarlunch på stan. Perfekt, för mig, denna gång.

Tackkort till några av dem som på lite olika sätt bidragit till det första året 

Liselotte och jag pratar om det här med att se och fira myrsteg i vår e-utbildning i #Jobbasmart. Kolla in tipset nedan och köp sedan kursen här om du vill boosta ditt personliga ledarskap:

 

Firarweekend

Den här helgen firar jag!  Förutom att jag har fått klartecken på ett antal  roliga saker här i veckan, har jag blivit så otroligt medveten om min egna utveckling sedan jag startade mitt företag. Och det vill jag verkligen fira!

Jag har tidigare bloggat om hur viktigt det är att fira. Hur lätt det är att vi bara flyttar målet och höjer ribban utan att på riktigt ta in de små, helt avgörande stegen. För att kunna göra det, tror jag att vi då och då behöver backa ett steg och försöka se oss själva med en utifrånblick. Eller kanske ovanifrånblick. Min poäng är att helheten på så sätt blir tydligare. Jag tycker det blir lättare att se hur saker bakåt i tiden hänger ihop och också om det jag gör i vardagen ligger i linje med de värden jag står för och den riktning jag vill gå i.

Trixet för att kunna göra det är att avsätta tid. Reflektions tid. Se och begrunda helt enkelt. Leta efter  hur de olika saker vi tar oss an, men också säger nej till, leder oss framåt. Vad har hjälpt, vad behöver vi ändra på?

Sen firar vi!

Ibland kan det också vara tänkvärt att fundera över vilken typ av firande du gillar: vad är lyx, något extra som ger dig energi och glädje, just för dig? Är det att skåla i champagne, baka en tårta, vila på soffan eller min favorit – en naturupplevelse. Det handlar ju om att erkänna dig själv så se till att välja något som gör just dig glad!

Och här kommer några firarbilder från min helg! Hoppas de utstrålar lite av den magi och levnadsglädje som jag fick känna. Spåren var aningen sträva, så jag fick plocka fram lite sisu, kämparglöd där ett tag, men mest sol i ansiktet och vidunderlig utsikt.