Gone Skiing

Nu tänkte jag tacka för i år och checka ut för jul och nyårsledighet.

Känner mig nöjd med 2017 då de viktiga sakerna fick ta större plats i mitt liv. Läs gärna min förra blogg här med mina reflektioner. Har firat mina framgångar genom ett lustfyllt besök i en liten pennbutik på Söder i Stockholm. Himmelriket för en sån som jag! Kolla bara in den här lilla Svensktillverkade skrivboken.

Jag vill från djupet av mitt hjärta tacka alla som varit med på ett eller annat sätt och gjort mitt år levande. Släkt & vänner. Kunder& blivande kunder. Ni som bjussar på klokskap & ni som genom er galenskap ger mig material att öva på! Utan er vore livet tråkigt och tomt!

Nu tar jag mig en och annan skidtur och är åter på kontoret vecka 2.

Önskar er en God jul & ett Gott nytt år!

2017 Det tar tid att vända båten

Så var 2017 snart slut. Ett så mycket bättre år för min del. Sorg har ändrat form och blivit till saknad och varma tankar. Frustration bytts mot kreativitet och en gnagande osäkerhet har blivit till allt längre stunder av kraft och jävlaranamma. 2017 – året jag startade mitt företag.

Summera året
Som vanligt har jag summerat mitt år innan jag går på ledighet och det gör jag utifrån de här frågorna:


Fast det här skrev jag i maj så Vad är prio handlar såklart om våren 2018.

Du kan också kolla min tidigare blogg och film här kring hur du kan jobba med reflektion för en skönare ledighet.

Mitt 2017
Jag skulle kunna dela med mig om mina lärdomar kring konsultrollen och att ta betalt. Hur jag har gillat att leta verklig och värdefull utveckling tillsammans med kunder och potentiella kunder. Eller skriva om hur lång tid det tar att ekonomiskt få ett företag på rull. Men mitt verkligt viktiga resultat handlar om mig som person: Caroline 2.0.

Jag har insett att det viktigaste har varit det sammanhang jag skapat mig genom mitt företag – ett utrymme. Ett utrymme där jag har kunnat utmana mig, testa, falla, ställa mig upp, studsa runt med andra, tänka mörka tankar, tvivla, MÖTA, ta små beslut och gå vidare. Insikter har blivit till handling och jag har lämnat saker jag inte behöver längre. En del saker har varit nödvändiga för att komma dit jag är idag, men behövs inte längre. Så nu har varit ett bra läge att göra upp med dem och klippa av.

Jag behöver till exempel inte vara så förbannat duktig längre.  Det var viktigt för mig som ung och en härlig drivkraft men idag har jag andra styrkor också. Som utbildning, erfarenhet, kompetens och ett nätverk av bra människor som jag kan be om hjälp. Jag utgår mer ifrån vem jag är, vad jag kan och vad jag behöver än att det ska se bra ut i andras ögon.

Det sägs att det tar tid att vända Atlantångaren. Den drar fram med en väldig kraft och även om vi rattar helt om tar det väldigt lång tid att ändra kurs.

Och som jag rattat om. Svettigt jag lovar, och en väldigt fördröjd effekt vilket gör att det kan se lönlöst ut. Men nu är båten vänd. Ny riktning och vem vet, kanske på väg mot ett nytt hav?!


Bild lånad från italnordic.se

Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )

 

Lev i frågan

En icke-perfekt blogg som denna bjuder på missar, orosmoln och hjärnspöken. Jag bjussar gärna på det för att ge perspektiv och en mer sann helhetsbild. Ni kommer kanske ihåg bloggen med bilden på kossan som fastnade mitt i hoppet…

Jag tror det är viktigt att vi på riktigt förstår att det alltid finns saker som pågår bakom det vi först ser. Att vi inte jämför oss med andra – för tänk om den du vill vara som lever på ”lånad energi”.

Nu, när jag öppnar upp och drar igång igen efter sommaren har jag fått nyfikna frågor om mitt företag. Folk ikring mig, som bryr sig om mig, undrar hur det går? Och mitt svar är helt ärligt att det går riktigt bra. Grunden är på plats, jag är stolt och står helt och fullt för det jag bygger upp. Jag har två koncept att lansera som vi tagit fram #jobbasmart och #jobbatvärs. Att sen pengarna inte är på plats är bara en liten, liten småsak i sammanhanget ha ha ha…

Det jag vill säga är att det självklart inte bara är enkelt att starta företag. Och det är inte säkert att det kommer bära sig ekonomiskt. Men det finns några saker som hjälper mig att må bra i osäkerheten det innebär:

Lev i frågan
Det är ok att inte ha svaret, att inte veta exakt hur. Att lita på sina små steg. Det här fina citatet av Rainer Maria Rilke ger mig ro när tvivlet sätter in;

 

”Ha tålamod med allt som ligger kvar olöst i ditt hjärta.
Lev i frågan.”

 

Lyssna och ändra
När jag tänker: nä men det här blir inte så bra, försöker jag lyssna på det – och ändra på något. Lita på mig själv.

I måndags var planen att jag skulle ha kick-off med mig själv för att sätta ett antal saker. Men så på måndag morgon kände jag att jag inte var klar nog för detta, att mitt upplägg kändes fel och pretentiöst. Så jag stannade hemma och gjorde klart rensning av garderob och kontor som jag satt igång under helgen. Jag gick också runt och var lite småsur på att jag ”inte levererat” som jag tänkt. Men hör och häpna – städa verkar vara grejen! När dan är slut inser jag att ett antal nerklottrade ord på notisar och markeringar i kalendern var gjorda och kick-off utmaningarna var lösta utan att jag ens tänkt på det.


Rensning som kick-off. Ut med gammalt och ge plats för nytt. 

Bra möten
Igen och igen och igen: vi kan välja vårt sammanhang. Vi kan inte påverka allt men några saker ligger helt i våra händer. Som att säga NEJ och då också automatiskt ett starkt JA till de saker vi faktiskt väljer.  I veckan som gick blev det några svåra nej (till riktigt smickrande erbjudanden) men också starka ja till bra möten på kreativa och vackra platser.


Kreativt möte på kreativt workspace Snickarbacken7 i Stockholm

Sol, vind och vatten. Och så kaffe, bästa Liselotte och finslip på lanseringen av #jobbasmart och #jobbatvärs

Hur kör du igång din höst? Vad väljer du att lägga in i din plan?

Snart kommer mer om #jobbasmart och #jobbatvärs. Du kan redan nu boka in en save the date för den 20 september