Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )

 

Lev i frågan

En icke-perfekt blogg som denna bjuder på missar, orosmoln och hjärnspöken. Jag bjussar gärna på det för att ge perspektiv och en mer sann helhetsbild. Ni kommer kanske ihåg bloggen med bilden på kossan som fastnade mitt i hoppet…

Jag tror det är viktigt att vi på riktigt förstår att det alltid finns saker som pågår bakom det vi först ser. Att vi inte jämför oss med andra – för tänk om den du vill vara som lever på ”lånad energi”.

Nu, när jag öppnar upp och drar igång igen efter sommaren har jag fått nyfikna frågor om mitt företag. Folk ikring mig, som bryr sig om mig, undrar hur det går? Och mitt svar är helt ärligt att det går riktigt bra. Grunden är på plats, jag är stolt och står helt och fullt för det jag bygger upp. Jag har två koncept att lansera som vi tagit fram #jobbasmart och #jobbatvärs. Att sen pengarna inte är på plats är bara en liten, liten småsak i sammanhanget ha ha ha…

Det jag vill säga är att det självklart inte bara är enkelt att starta företag. Och det är inte säkert att det kommer bära sig ekonomiskt. Men det finns några saker som hjälper mig att må bra i osäkerheten det innebär:

Lev i frågan
Det är ok att inte ha svaret, att inte veta exakt hur. Att lita på sina små steg. Det här fina citatet av Rainer Maria Rilke ger mig ro när tvivlet sätter in;

 

”Ha tålamod med allt som ligger kvar olöst i ditt hjärta.
Lev i frågan.”

 

Lyssna och ändra
När jag tänker: nä men det här blir inte så bra, försöker jag lyssna på det – och ändra på något. Lita på mig själv.

I måndags var planen att jag skulle ha kick-off med mig själv för att sätta ett antal saker. Men så på måndag morgon kände jag att jag inte var klar nog för detta, att mitt upplägg kändes fel och pretentiöst. Så jag stannade hemma och gjorde klart rensning av garderob och kontor som jag satt igång under helgen. Jag gick också runt och var lite småsur på att jag ”inte levererat” som jag tänkt. Men hör och häpna – städa verkar vara grejen! När dan är slut inser jag att ett antal nerklottrade ord på notisar och markeringar i kalendern var gjorda och kick-off utmaningarna var lösta utan att jag ens tänkt på det.


Rensning som kick-off. Ut med gammalt och ge plats för nytt. 

Bra möten
Igen och igen och igen: vi kan välja vårt sammanhang. Vi kan inte påverka allt men några saker ligger helt i våra händer. Som att säga NEJ och då också automatiskt ett starkt JA till de saker vi faktiskt väljer.  I veckan som gick blev det några svåra nej (till riktigt smickrande erbjudanden) men också starka ja till bra möten på kreativa och vackra platser.


Kreativt möte på kreativt workspace Snickarbacken7 i Stockholm

Sol, vind och vatten. Och så kaffe, bästa Liselotte och finslip på lanseringen av #jobbasmart och #jobbatvärs

Hur kör du igång din höst? Vad väljer du att lägga in i din plan?

Snart kommer mer om #jobbasmart och #jobbatvärs. Du kan redan nu boka in en save the date för den 20 september

 

Management by Sinnesnärvaro?

Skolavslutning idag. Jag är här, jag andas in, känner färgen, doften, glädjen, lite vemod. Jag är sinnesnärvarande!

Under alla år har jag bokat in skolavslutningar och andra högtidsdagar i kalendern, men oftast haft så fullt upp att planera inköp, vem som gör vad och sånt där, att jag nästan missat poängen. Att kunna ta in. Känna i sinnet och hela kroppen. I år är det på ett lite annat sätt för mig. Jag har gett mig själv chansen att vara mer närvarande genom att på riktigt kunna prioritera tex skolavslutning som det viktigaste.

Hur ser det ut för dig just nu? Har du högtidsdagar att fira, så passa på att öva! Locka fram din närvaro:

Känner du syrendoften? – det är sommar nu!
En liten tår till den blomstertid – känn sorgen för hur fort livet går och stoltheteten över dina barn.
Ser du galna ungdomar på studentflak – skratta åt det från hjärtat.

Livet rullar på och högtidsdagar ger oss mer än kalenderbokningar. De ger oss tillfällen att reflektera, känna och sätta punkt för något. Så att vi kan vara redo för ett år till!

Nånting händer i oss när vi kan vara närvarande en liten stund. Det är som att varje sak vi tar in till fullo blir vi också färdiga med. När både hjärnan och kroppen är med och upplever så är man liksom klar med det sen. Inga högar av gammalt skräp och obearbetade saker blir liksom kvar… Huvudet töms direkt och man blir redo att stoppa in nya grejer och upplevelser. Snacka om feng shui och management i ett.

Syrendoft – kortaste vägen till här och nu 😉

Länge leve högtider

I år har jag genom mina val gett mig själv schyssta förutsättningar för att kunna älska de här tillfällena. Att på riktigt vara närvarande och känna – och faktiskt också på det sättet bli bättre på det jag gör. Samtidigt kommer jag alltid att få fortsätta öva på här och nu. Det är ju så lätt att ätas upp av gårdagens strul eller morgondagens utmaningar.