Bakom kulisserna – utbildningsinspelning

Har precis avslutat en utbildningsinspelning hos Diploma tillsammans med Liselotte. Innehållet är vårt jobba smart koncept där du får ett antal verktyg och tips för att göra din vardag lite roligare och för att du ska hålla bättre över tid. Ett bra sätt att börja öva på det personliga ledarskapet.

Och det där med att öva är ju absolut inget vi blir färdiga med…

Jag fick verkligen tillfälle till övning då jag rörde mig långt utanför min bekvämlighetszoon. Själva inspelningsdagen var helt ok men dagarna innan var inte att leka med. Ni vet så där så att jag en gång i timmen tänkte att jag inte ska utsätta mig för sådant här och kanske inte heller ens driva företag. Kanske bara stanna kvar under filten i soffan… Som tur är vet jag att jag mår bra av en och annan utmaning och valde i slutändan att vara lite extra snäll på mig själv och köra på!

Här kommer lite bilder från inspelningsdagen i Norrköping där Diploma har sin studio:

Ett vintrigt och vackert Norrköping. Vi fick till en kort promenad till Johannisborgs slottsruin med dess spännande historia.

Hela gänget: Liselotte, Anton,  jag och Nick. Anton och Nick var ett sådant grymt filmteam, vi kände oss avslappnade och helt trygga i deras händer!

Nick bakom kameran. Inte varje dag jag står framför filmkamera och strålkastare…

Liselotte däremot är ju van och jobbar snyggt i studion.

En sådan fantastiskt rolig dag det blev. Nu väntar vi spänt på att klippningen ska göras. Självklart låter vi dig veta så snart den är klar och köpbar!

2017 Det tar tid att vända båten

Så var 2017 snart slut. Ett så mycket bättre år för min del. Sorg har ändrat form och blivit till saknad och varma tankar. Frustration bytts mot kreativitet och en gnagande osäkerhet har blivit till allt längre stunder av kraft och jävlaranamma. 2017 – året jag startade mitt företag.

Summera året
Som vanligt har jag summerat mitt år innan jag går på ledighet och det gör jag utifrån de här frågorna:


Fast det här skrev jag i maj så Vad är prio handlar såklart om våren 2018.

Du kan också kolla min tidigare blogg och film här kring hur du kan jobba med reflektion för en skönare ledighet.

Mitt 2017
Jag skulle kunna dela med mig om mina lärdomar kring konsultrollen och att ta betalt. Hur jag har gillat att leta verklig och värdefull utveckling tillsammans med kunder och potentiella kunder. Eller skriva om hur lång tid det tar att ekonomiskt få ett företag på rull. Men mitt verkligt viktiga resultat handlar om mig som person: Caroline 2.0.

Jag har insett att det viktigaste har varit det sammanhang jag skapat mig genom mitt företag – ett utrymme. Ett utrymme där jag har kunnat utmana mig, testa, falla, ställa mig upp, studsa runt med andra, tänka mörka tankar, tvivla, MÖTA, ta små beslut och gå vidare. Insikter har blivit till handling och jag har lämnat saker jag inte behöver längre. En del saker har varit nödvändiga för att komma dit jag är idag, men behövs inte längre. Så nu har varit ett bra läge att göra upp med dem och klippa av.

Jag behöver till exempel inte vara så förbannat duktig längre.  Det var viktigt för mig som ung och en härlig drivkraft men idag har jag andra styrkor också. Som utbildning, erfarenhet, kompetens och ett nätverk av bra människor som jag kan be om hjälp. Jag utgår mer ifrån vem jag är, vad jag kan och vad jag behöver än att det ska se bra ut i andras ögon.

Det sägs att det tar tid att vända Atlantångaren. Den drar fram med en väldig kraft och även om vi rattar helt om tar det väldigt lång tid att ändra kurs.

Och som jag rattat om. Svettigt jag lovar, och en väldigt fördröjd effekt vilket gör att det kan se lönlöst ut. Men nu är båten vänd. Ny riktning och vem vet, kanske på väg mot ett nytt hav?!


Bild lånad från italnordic.se

Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )

 

Jag säljer upptäcktsfärder

Ni som följt mig kommer kanske ihåg att jag klev av mitt förra jobb utan att veta vad jag skulle göra. Eller så visste jag inuti men vågade inte säga det högt, ens för mig själv… Efter många skogspromenader och stora brödbak bestämde jag mig för att tro på det som pågick inom mig – jag vill starta Företaget. Det bara måste funka med min kompetens, mitt härliga stöttarteam och mitt nätverk.

Många av de råd jag fått har handlat om att göra mig själv och mina konsulttjänster säljbara. Det är viktigt såklart! Men inom mig var det något viktigare som ville fram.  Jag vill ha fler stunder där jag kan vara mitt bästa jag.  Stunder där det är roligt att jobba och lätt att se möjligheter och som är fyllda av goda samtal.

När jag delade mitt blogginlägg om fatcats och gatekeepers blev det ett himla liv i luckan: ”Men är det inte dina eventuellt blivande kunder du skriver om?  Vem skulle vilja ta in en arg och i någras ögon raljerande konsult? Vill man inte ha in en konsult som avlastar och förenklar?” De här diskussionerna ledde till ett långt samtal med säljexperten Anders Lindh som boostade mig i att våga  fortsätta gå på det jag ser – att det är det som gör mig unik! Även om det jag fångar upp inte alltid är den fina versionen. Det blev som en vattendelare för mig.

Så jag har bestämt mig för att inte sälja in mig med förenklade fyrkanter (lite likt en trojansk häst) för att senare leverera runda former…
Jag säljer upptäcktsfärder. Där vi tillsammans letar efter det som glittrar och ger dig det där glimret i ögonen. Där jag bidrar med andra perspektiv. Där vi hittar olika pusselbitar som leder oss vidare. Där vi kan använda oss av mina metoder och kontakter för att börja göra saker – kanske på ett litet annat sätt. Som tar oss åt det håll vi vill.

Det är när jag är mitt bästa jag, i mina ansträngningslösa zoner där jag har flow och superkrafter, som jag också kan bidra till andra. Och det är också då som jag kan bidra till min mission om det där braiga samhället.

Nästa vecka skriver jag storyn om mig och vad jag går igång på.


Bild: Bokomslag Hitta din sanna story av Katrin Sandberg

(Jag kommer skriva mer om Katrin/boken här på bloggen lite längre fram)