Skördefest

Den här veckan gick rekordsnabbt! Roligt men nu är jag ärligt hyfsat projektbakis.

Har avslutat ett arbete med Södertörns högskola i en hejdundrande skördefest. Jag har processlett en grupp lärare som vill förbättra kvalitén i sin utbildning genom att samverka mer med andra. Alltid lättare att prata om än att faktiskt göra.

Som ett sätt att skörda frukterna och sätta punkt för det som varit skapade vi en skördefest. Vi fick fram några frön och lite missväxt också så nu finns det lite lärdomar att ta vara på framåt.

Gänget! Foto: Karl Barrsjö

Deltagarna i gruppen fick leka och vara kreativa när jag plockar fram min pysselkoffert. De tog fram posters på sin utveckling/sina resultat och sedan mycket modigt och proffsigt pitcha dem inför inbjudna gäster och filmkamera!

Vårt filmteam: Amanda Zälle & Karl Barrsjö, studenter vid Södertörns högskola Foto: Peter Gunnarsson

Lågt hängande frukter och några frön att ta vidare…Missväxten slängde vi i soptunnan

Jag i mitt esse 🙂 Foto: Pamela Schulz Nybacka

Efter skörd ska väl jorden vila sig lite? Fyllas på med näring inför nästa sådd… Så vi säger väl det och checkar ut en vecka för höstlov, eller faktiskt läslov som det kallas numer! Lånat Aino Trosells novellsamling på bibblan och hoppas på lästid 🙂 Åter på kontoret den 5 november!

Att lämna med huvudet högt…

Ja, jag tog på mig en knytblus idag. Inte av samma sort kanske, men den typen jag har i min garderob. Jag agerade för att jag tror på kraften i att inte bara stå och titta på, något jag bloggat om tidigare tex här

Svineri

Jag gillar inte att kvinna-får-betala-för-svins-skit. Jag gillar inte heller att folk ska avgå/hängas när det egentligen är stanna kvar och städa som är det enda som kan förändra något på riktigt. Annars börjar bara ruttenkulturen gro på en annan plats eller i en annan form. Det här är anledningen till att jag bär knytblus idag fast jag egentligen inte alls tror på slutna institutioner som Svenska akademin.

Sen är det en sak till som Sara Danius sätter igång hos mig:

Lämnar med huvudet högt…

Sättet hon lämnar på – med stolt hållning och rak rygg är så starkt. Det påminner mig om hur jag vill vara. Jag vill lämna saker med huvudet högt, veta att jag gjort det jag kan. Att jag kan stå för det jag gjort -även de gånger utfallet inte blev som jag önskat. Inser också att det är lika viktigt för mig att gå in i samarbeten med samma stolthet och framförallt genomföra med glädje och engagemang. För att jag ska kunna göra det behöver jag veta vad jag står för och säga nej när mitt jag signalerar att det inte är rätt… Inte så lätt men viktigt! To Walk the Talk!

Om jag ska kasta in handduken någon gång vill jag verkligen känna att jag kan stå för det jag skapat. Och det är ju en bra ledstjärna när jag tar mina dagliga beslut – ja och nej.

Nu börjar helgen, det vet jag när jag tar bort silkespappret kring dessa:

Bakom kulisserna – utbildningsinspelning

Har precis avslutat en utbildningsinspelning hos Diploma tillsammans med Liselotte. Innehållet är vårt jobba smart koncept där du får ett antal verktyg och tips för att göra din vardag lite roligare och för att du ska hålla bättre över tid. Ett bra sätt att börja öva på det personliga ledarskapet.

Och det där med att öva är ju absolut inget vi blir färdiga med…

Jag fick verkligen tillfälle till övning då jag rörde mig långt utanför min bekvämlighetszoon. Själva inspelningsdagen var helt ok men dagarna innan var inte att leka med. Ni vet så där så att jag en gång i timmen tänkte att jag inte ska utsätta mig för sådant här och kanske inte heller ens driva företag. Kanske bara stanna kvar under filten i soffan… Som tur är vet jag att jag mår bra av en och annan utmaning och valde i slutändan att vara lite extra snäll på mig själv och köra på!

Här kommer lite bilder från inspelningsdagen i Norrköping där Diploma har sin studio:

Ett vintrigt och vackert Norrköping. Vi fick till en kort promenad till Johannisborgs slottsruin med dess spännande historia.

Hela gänget: Liselotte, Anton,  jag och Nick. Anton och Nick var ett sådant grymt filmteam, vi kände oss avslappnade och helt trygga i deras händer!

Nick bakom kameran. Inte varje dag jag står framför filmkamera och strålkastare…

Liselotte däremot är ju van och jobbar snyggt i studion.

En sådan fantastiskt rolig dag det blev. Nu väntar vi spänt på att klippningen ska göras. Självklart låter vi dig veta så snart den är klar och köpbar!

2017 Det tar tid att vända båten

Så var 2017 snart slut. Ett så mycket bättre år för min del. Sorg har ändrat form och blivit till saknad och varma tankar. Frustration bytts mot kreativitet och en gnagande osäkerhet har blivit till allt längre stunder av kraft och jävlaranamma. 2017 – året jag startade mitt företag.

Summera året
Som vanligt har jag summerat mitt år innan jag går på ledighet och det gör jag utifrån de här frågorna:


Fast det här skrev jag i maj så Vad är prio handlar såklart om våren 2018.

Du kan också kolla min tidigare blogg och film här kring hur du kan jobba med reflektion för en skönare ledighet.

Mitt 2017
Jag skulle kunna dela med mig om mina lärdomar kring konsultrollen och att ta betalt. Hur jag har gillat att leta verklig och värdefull utveckling tillsammans med kunder och potentiella kunder. Eller skriva om hur lång tid det tar att ekonomiskt få ett företag på rull. Men mitt verkligt viktiga resultat handlar om mig som person: Caroline 2.0.

Jag har insett att det viktigaste har varit det sammanhang jag skapat mig genom mitt företag – ett utrymme. Ett utrymme där jag har kunnat utmana mig, testa, falla, ställa mig upp, studsa runt med andra, tänka mörka tankar, tvivla, MÖTA, ta små beslut och gå vidare. Insikter har blivit till handling och jag har lämnat saker jag inte behöver längre. En del saker har varit nödvändiga för att komma dit jag är idag, men behövs inte längre. Så nu har varit ett bra läge att göra upp med dem och klippa av.

Jag behöver till exempel inte vara så förbannat duktig längre.  Det var viktigt för mig som ung och en härlig drivkraft men idag har jag andra styrkor också. Som utbildning, erfarenhet, kompetens och ett nätverk av bra människor som jag kan be om hjälp. Jag utgår mer ifrån vem jag är, vad jag kan och vad jag behöver än att det ska se bra ut i andras ögon.

Det sägs att det tar tid att vända Atlantångaren. Den drar fram med en väldig kraft och även om vi rattar helt om tar det väldigt lång tid att ändra kurs.

Och som jag rattat om. Svettigt jag lovar, och en väldigt fördröjd effekt vilket gör att det kan se lönlöst ut. Men nu är båten vänd. Ny riktning och vem vet, kanske på väg mot ett nytt hav?!


Bild lånad från italnordic.se

Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se