Uppstart

Uppstart eller snarare rivstart

Skönt att hösten är här tycker jag. Det rev ju igång rejält efter semestern. Körde tre uppstarter redan första veckan och det med en hjärna som vilat länge… Så trög att jag inte fattade själv att jag inte hängde med. Fast det är ju ganska skönt det där tillståndet tycker jag, när det är ok att vara disträ.

Sedan har det gått en tid där jag försökt behålla flipp-flopp-känslan och njuta av sensommar värmen. Har väl gått så där om jag ska vara ärlig. Tycker mer det har handlat om att hinna med och få ihop logistiken.

Jobba smart?

Så hur jobbar jag smart här? Leva som man lär var det väl!? Försöker verkligen vara snäll med mig själv när det väl geggat ihop sig. Är så lätt att börja slå på mig själv och min röra, men det hjälper ju inte. Det jag sett hjälper är verkligen att ta hand om mig. Träna, äta, stänga av, glo på tv, baka eller nått annat jag gillar. Det får mig att snabbare ta tillbaka kraften och göra om planen.

Reclaim your life liksom!

Tog en extra lång helg för att fortsätta mitt (och fina vänners) 40års firande! Yey!!!

Fira mera ✨💕🙏 Med vänner på Baia del Silenzio, Sestri Levante

För dig som vill läsa mer om #jobbasmart hittar du som vanligt mer info på www.jobbasmrt.se Rabatt på e-kursen ligger kvar september ut🤑

(Ange: SMART30 för 30%)

Checkar in

Lååång sommar. Vaaarm sommar. Går fortfarande runt med lite flipp-flopp känsla och hjärnan är (ovanligt) trög. Här kommer en drös best of – bilder som gör mig glad, sommarens avtryck! (Konstigt nog hittade jag inga bilder på arga, missnöjda, stressade eller uttråkade människor hehe)

Uppstarten berättar jag mer om en annan dag, idag har jag satt ribban för bloggandet så hög att det bara blir tradigt, korrekt och ointressant.

Och så en liten blänkare på vår e-kurs i #jobbasmart, rabatten på 30% gäller september ut! Här hittar du teaser och kan köpa, ange smart30

Att skapa plats för livet

Blev så inspirerad av vad en vän till mig skrev i ett inlägg på Facebook, om att ha tid är att vara rik. Och jag tänker verkligen att det är så för många, att tiden är en resurs som är mycket värdefull.

Effektivt och/eller värdefullt?

Jag har ju i ett tidigare inlägg skrivit om det här med att det finns en gräns för vad som är effektivt, och när vi passerat den så tappar vi meningen och glädjen i det vi håller på med. Och när vi har bråttom är det ju så lockande att ta bort det som är enklast att ta bort, för att hinna göra klart den där akuta grejen. Tyvärr är min upplevelse  att det oftast är saker som är viktiga för oss som prioriteras bort i en sån sits. Kanske sker inte det där valet heller helt reflekterat och medvetet. Fortsätter vi så över tid kommer snart lusten och orken att ta slut.

 

Det finns en gräns…

Hållbart jag

Jag har haft en otroligt stökig vecka, samtidigt som det har hänt massor av härliga och fina saker. Helt enkelt livet som sker. Jag var ärligt talat ganska pressad av en lång att-göra-lista och med en planering som från början var optimistisk. Och så kommer det ett telefonsamtal från min farfar som behöver mitt sällskap när min pappa är bortrest…

Men tack vare att jag har tid, eller snarare försökt skapa mig ett liv med luft, och medvetet försökt prioritera utifrån vad som betyder mest för mig, har jag fått till det ganska bra!

För mig är familjen viktigast och när både mina småttingar och gamlingar ikring mig behöver mig lite extra så vill jag finnas där. Det betyder inte att det dåliga samvetet inte skrikit i mitt öra, utan tvärt om har jag gått runt med en ganska tung känsla av att inte vara tillräckligt aktiv/smart som företagare. Men på sikt – i längden, är jag ju inte bara företagare utan ska hålla som människa och driva mitt företag över tid. Det är ju effektivitet på riktigt även om veckans prioriteringar fick konsekvenser för mitt ”företagar jag”. Jag försöker acceptera att jag faktiskt inte räcker till till allt.

Görbart?

Ganska många saker som händer här i livet kan vi inte förutse. Då mår vi bra av att kunna prioritera om och vara flexibla. Men till viss del kan vi påverka genom att ställa oss frågan innan vi bokar in något: är det här görbart? Och då är det inte bara en aktivitet vi pratar om utan kopplat till HELA situationen/livet…

Kanske kan en sån tidig tanke också leda till att vi slipper ”drabba andra” genom att ställa in i panik…

Jag kommer att tänka på en boktitel som jag gillar, den ringar in mitt tänk ganska väl:

Att leva ett liv och inte vinna ett krig!

 

40 år – Högst upp på ålderstrappan

De säger att jag står högst upp på ålderstrappan nu. Kommer bara vagt ihåg den där tavlan med ungdomens uppförsbacke, toppen och sedan den branta backen utför som avslutas med bilden av krökta gummor och gubbar.

Jag fyllde 40 i helgen som var. Funderar lite kring den där trappan: toppen av vad? Har det varit tufft hela vägen hit och blir lättare nu nerför? Är 40 den bästa tiden? Eller ska den symbolisera självständigheten? Att man som barn och gammal är beroende av andra på ett annat sätt och att 40 är den absoluta frihetstiden?

Hur det nu är tänkt föreställer jag mig livet på ett litet annat sätt. Mer som en svagt uppåtriktad rörelse som liksom går lite upp och ner mest hela tiden. Utvecklingen och lärandet pågår ständigt. Frihet & beroende, enkelhet & tandagnisslan, glädje & gråt varvas. Det svarta ger det vita lyster. Det vita lättar upp det svarta. Jag tycker 40 är en utmärkt ålder! Tänk att jag blivit så vuxen så att jag kan beskriva min egen ”livstrappa” ha ha.

Som ni vet älskar jag att fira och som ni också hört några gånger: fira med det du själv älskar. Så självklart fick det bli ett firande i min stil! Strålande sol, ljumma vindar och en varm badsjö. Och bara det att alla höll sig friska och kunde komma… Här kommer en drös bilder som fångar lite av känslan av magi! Oförglömligt!

Passar också på att tacka alla som grattat och firat mig på olika sätt! Ni är alla en del av mitt fina minne!

Ödmjuk nyfikenhet

Möteskultur

Tänk att jag så ofta glider in på det här med möten och arbetsmiljö. Det är som att jag ser saker kring det här hela tiden just nu.

Föreställ dig att du kommer till ditt möte och personerna du ska träffa inte tittar upp på dig. De googlar nått, kollar sms, småpratar med varandra men verkar liksom inte se dig. Du hälsar och får korta svar.

När ni väl börjar prata blir du avbruten, får anklagande frågor, småsamtal sätter fart mellan några av deltagarna men inkluderar inte dig. Någon vänder ryggen mot dig.

Vad händer i dig? Vad händer med mötet?

Det jag ser händer vid sådana här tillfällen är att den ifrågasatta börjar försvara sig, förklara sig, känna sig dum och tappa energi. De som ställt de kritiska frågorna blir än mer kritiska och känner att deras funderingar inte tas på allvar. Alla tappar energi. Alla blir omotiverade och skapar/behåller en negativ bild av gruppen och uppgiften.

För mig är vägen ur detta nyfikenhet!

En inställningsfråga tänker jag. Hm, ok jag har alltså missat info, någon har failat, men vad har jag gjort för att bidra till att rätta till det?

Om vi börjar använda en nyfiken inställning istället för en kritiserande kan vi få reda på saker som ökar vår förståelse för personen/situationen. Kanske kan vi i vårt samtal börja samarbeta för att få till det där braiga som intentionen var från början.Kanske kan vi ödmjukt sätta oss in i vad som hänt.  Kanske behöver vi inte hänga någon.

Utan Personligt Ansvar

I grund och botten handlar det här om att vi inte fastnar i UPA dvs Utan Personligt Ansvar, utan följer upp, kanske ringer upp, ställer frågor och tar reda på osv snarare än kräver att någon annan ska ge mig information. I de bästa av världar flödar all information fritt men vi vet ju alla att saker kan hända på vägen. Kanske kan vi hjälpa till?!

Veckan som gått

Nämnde förra veckan att vi skulle ha en #jobbasmart-workshop på Akademikerförbundet där vi fick möjlighet att hjälpa fler att sänka stressnivån. Så häftig grupp och roligt att se att våra verktyg om prioritering och årscykeltänk funkade. Alltid skönt att känna att konceptet håller även i lite nya format. 

Snabbt lanserade vi också vårt nästa steg, veckopåminnelser. Ett reflektionsbrev veckovis som hjälper oss bli mer medvetna och kunna fatta bättre beslut. Helt ärligt, för mig är reflektion bästa sättet att komma bort från UPA. Nu testar vi fram till midsommar, sedan utvärdera och hitta en bra prissättning. Hör av dig om du tror ett sådant reflektionsbrev skulle hjälpa dig.

Som föredragshållare pysslar man med diverse. Viktigast: att ha kul! Fotocred (och garv cred): Liselotte Norén 

Veckovisa reflektionsbrev snart på väg ut…