Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Passion, glädje, hjärna, hjärta…

Yes, där satt den!

Förra veckan släppte jag och Liselotte Noren ut våra koncept #JobbaSmart och #JobbaTvärs ur garderoben. Det har varit viktigt för oss att behålla vår personliga ton utan att tappa i proffesionalitet. Och jag tror fasen vi landade riktigt bra!

Vilken feedback vi fått! Vi har ändrat lite här och där efter era kommentarer som vi tackar hjärtligt för, ovärderligt! Självklart har vi en hel del arbete att göra framåt, kanske snarare, man blir ju aldrig klar… Men vilken glädjeyra ni gett oss efter de kommentarer ni delat på sociala medier, mailat oss eller tagit med oss IRL. Det som värmer mest är era ordval, då det vi jobbat hårt med faktiskt verkar nå fram. Här är ett axplock på vad ni sett:

Passion och glädje
Både hjärna och hjärta
Spännande med personlig touch
Personligt och genomtänkt
Ger mersmak
Snyggt
Levande/fina bilder
Så välkommet på många sätt
FTW – gick rakt in i hjärtat

Nu fortsätter vi jobba på för att komma ut på fler ställen och berätta vad vi gör och hur vi kan bidra. Är du intresserad eller känner någon du tror skulle ha nytta av koncepten så hör av er! En kaffe brukar alltid vara en bra start på ett eventuellt fortsatt samarbete!

Bildcred: Mikael Ström, Caroline Palm och Leif Offermo

 

 

En Story

Jag har alltid gillat att se på saker från olika håll. Studsa runt mina intryck i olika provprat. Se hur de olika delarna så småningom börjar forma sig till något igenkänningsbart och större. Hur det hänger ihop och hur det ändras. Nästan lite filosofiskt. Låt mig ta dig tillbaka till Dalarna en sommardag 1988.

Vi ligger på en gräsmatta och jag känner mig lite kall och fuktig på ryggen. Yllefilten värmer men daggen går igenom och luktar lite regn. Jag värms av solen men hängbjörkarna  runt om mig skuggar lagom. Sommar. Jag har bara ben, långt blont hår och är tio år gammal.

Morfar hittar det första och pekar ”Där! En bil. Men den har inget tak.” Jag tittar lite till vänster dit han pekar och håller med: ”Ja visst är det en bil. Men kolla nu morfar, ser du inte att det är en båt nu?” Morfar plirar med blicken och skrockar till slut: ”Hö hö, nej det är ju en gubbe med jättenäsa.” Himlen är ljust blå och de vita molnen lätta och tussiga. Med lagom mycket vind kan varje moln ändra skepnad minst tre gånger.

Målning av Rolf Lidberg

Vi tittar ofta på moln jag och morfar och jag älskar det. Liggandes på backen har jag full vidvinkel och kan ta in helheten. Jag kan följa de små rörelserna, se vad som börjar forma sig för att snart förändras igen. Jag kan orda med morfar om vad vi tror vi ser, inte är vi alltid överens inte! Inte vinner jag argumentationen särskilt ofta heller. Men det gör inget för jag kan se på, ta in, följa flöden som aldrig slutar, fundera, beskriva det jag ser. Och när vi inte ser varandras figurer får vi kämpa lite med att vrida huvudet i rätt vinkel så att vi kan se det den andre sett

– ”Javisst är det en stor näsa morfar, inte en båt.”

Och jag älskar det!

Så det här är en saga, en historia och ett härligt minne från min barndom. Men som också säger mig allt. En story som symboliserar vad jag går igång på och som jag just därför vill bygga mitt företag på. Ett företag jag fyller med upptäcktsresor där vi studsar runt det vi ser och provpratar. Vrider lite till på våra huvuden för att få perspektiven, tills det börjar ta form och vi kan förstå hur det hänger ihop. This is me!

 

Jag säljer upptäcktsfärder

Ni som följt mig kommer kanske ihåg att jag klev av mitt förra jobb utan att veta vad jag skulle göra. Eller så visste jag inuti men vågade inte säga det högt, ens för mig själv… Efter många skogspromenader och stora brödbak bestämde jag mig för att tro på det som pågick inom mig – jag vill starta Företaget. Det bara måste funka med min kompetens, mitt härliga stöttarteam och mitt nätverk.

Många av de råd jag fått har handlat om att göra mig själv och mina konsulttjänster säljbara. Det är viktigt såklart! Men inom mig var det något viktigare som ville fram.  Jag vill ha fler stunder där jag kan vara mitt bästa jag.  Stunder där det är roligt att jobba och lätt att se möjligheter och som är fyllda av goda samtal.

När jag delade mitt blogginlägg om fatcats och gatekeepers blev det ett himla liv i luckan: ”Men är det inte dina eventuellt blivande kunder du skriver om?  Vem skulle vilja ta in en arg och i någras ögon raljerande konsult? Vill man inte ha in en konsult som avlastar och förenklar?” De här diskussionerna ledde till ett långt samtal med säljexperten Anders Lindh som boostade mig i att våga  fortsätta gå på det jag ser – att det är det som gör mig unik! Även om det jag fångar upp inte alltid är den fina versionen. Det blev som en vattendelare för mig.

Så jag har bestämt mig för att inte sälja in mig med förenklade fyrkanter (lite likt en trojansk häst) för att senare leverera runda former…
Jag säljer upptäcktsfärder. Där vi tillsammans letar efter det som glittrar och ger dig det där glimret i ögonen. Där jag bidrar med andra perspektiv. Där vi hittar olika pusselbitar som leder oss vidare. Där vi kan använda oss av mina metoder och kontakter för att börja göra saker – kanske på ett litet annat sätt. Som tar oss åt det håll vi vill.

Det är när jag är mitt bästa jag, i mina ansträngningslösa zoner där jag har flow och superkrafter, som jag också kan bidra till andra. Och det är också då som jag kan bidra till min mission om det där braiga samhället.

Nästa vecka skriver jag storyn om mig och vad jag går igång på.


Bild: Bokomslag Hitta din sanna story av Katrin Sandberg

(Jag kommer skriva mer om Katrin/boken här på bloggen lite längre fram)

 

 

Lev i frågan

En icke-perfekt blogg som denna bjuder på missar, orosmoln och hjärnspöken. Jag bjussar gärna på det för att ge perspektiv och en mer sann helhetsbild. Ni kommer kanske ihåg bloggen med bilden på kossan som fastnade mitt i hoppet…

Jag tror det är viktigt att vi på riktigt förstår att det alltid finns saker som pågår bakom det vi först ser. Att vi inte jämför oss med andra – för tänk om den du vill vara som lever på ”lånad energi”.

Nu, när jag öppnar upp och drar igång igen efter sommaren har jag fått nyfikna frågor om mitt företag. Folk ikring mig, som bryr sig om mig, undrar hur det går? Och mitt svar är helt ärligt att det går riktigt bra. Grunden är på plats, jag är stolt och står helt och fullt för det jag bygger upp. Jag har två koncept att lansera som vi tagit fram #jobbasmart och #jobbatvärs. Att sen pengarna inte är på plats är bara en liten, liten småsak i sammanhanget ha ha ha…

Det jag vill säga är att det självklart inte bara är enkelt att starta företag. Och det är inte säkert att det kommer bära sig ekonomiskt. Men det finns några saker som hjälper mig att må bra i osäkerheten det innebär:

Lev i frågan
Det är ok att inte ha svaret, att inte veta exakt hur. Att lita på sina små steg. Det här fina citatet av Rainer Maria Rilke ger mig ro när tvivlet sätter in;

 

”Ha tålamod med allt som ligger kvar olöst i ditt hjärta.
Lev i frågan.”

 

Lyssna och ändra
När jag tänker: nä men det här blir inte så bra, försöker jag lyssna på det – och ändra på något. Lita på mig själv.

I måndags var planen att jag skulle ha kick-off med mig själv för att sätta ett antal saker. Men så på måndag morgon kände jag att jag inte var klar nog för detta, att mitt upplägg kändes fel och pretentiöst. Så jag stannade hemma och gjorde klart rensning av garderob och kontor som jag satt igång under helgen. Jag gick också runt och var lite småsur på att jag ”inte levererat” som jag tänkt. Men hör och häpna – städa verkar vara grejen! När dan är slut inser jag att ett antal nerklottrade ord på notisar och markeringar i kalendern var gjorda och kick-off utmaningarna var lösta utan att jag ens tänkt på det.


Rensning som kick-off. Ut med gammalt och ge plats för nytt. 

Bra möten
Igen och igen och igen: vi kan välja vårt sammanhang. Vi kan inte påverka allt men några saker ligger helt i våra händer. Som att säga NEJ och då också automatiskt ett starkt JA till de saker vi faktiskt väljer.  I veckan som gick blev det några svåra nej (till riktigt smickrande erbjudanden) men också starka ja till bra möten på kreativa och vackra platser.


Kreativt möte på kreativt workspace Snickarbacken7 i Stockholm

Sol, vind och vatten. Och så kaffe, bästa Liselotte och finslip på lanseringen av #jobbasmart och #jobbatvärs

Hur kör du igång din höst? Vad väljer du att lägga in i din plan?

Snart kommer mer om #jobbasmart och #jobbatvärs. Du kan redan nu boka in en save the date för den 20 september