2017 Det tar tid att vända båten

Så var 2017 snart slut. Ett så mycket bättre år för min del. Sorg har ändrat form och blivit till saknad och varma tankar. Frustration bytts mot kreativitet och en gnagande osäkerhet har blivit till allt längre stunder av kraft och jävlaranamma. 2017 – året jag startade mitt företag.

Summera året
Som vanligt har jag summerat mitt år innan jag går på ledighet och det gör jag utifrån de här frågorna:


Fast det här skrev jag i maj så Vad är prio handlar såklart om våren 2018.

Du kan också kolla min tidigare blogg och film här kring hur du kan jobba med reflektion för en skönare ledighet.

Mitt 2017
Jag skulle kunna dela med mig om mina lärdomar kring konsultrollen och att ta betalt. Hur jag har gillat att leta verklig och värdefull utveckling tillsammans med kunder och potentiella kunder. Eller skriva om hur lång tid det tar att ekonomiskt få ett företag på rull. Men mitt verkligt viktiga resultat handlar om mig som person: Caroline 2.0.

Jag har insett att det viktigaste har varit det sammanhang jag skapat mig genom mitt företag – ett utrymme. Ett utrymme där jag har kunnat utmana mig, testa, falla, ställa mig upp, studsa runt med andra, tänka mörka tankar, tvivla, MÖTA, ta små beslut och gå vidare. Insikter har blivit till handling och jag har lämnat saker jag inte behöver längre. En del saker har varit nödvändiga för att komma dit jag är idag, men behövs inte längre. Så nu har varit ett bra läge att göra upp med dem och klippa av.

Jag behöver till exempel inte vara så förbannat duktig längre.  Det var viktigt för mig som ung och en härlig drivkraft men idag har jag andra styrkor också. Som utbildning, erfarenhet, kompetens och ett nätverk av bra människor som jag kan be om hjälp. Jag utgår mer ifrån vem jag är, vad jag kan och vad jag behöver än att det ska se bra ut i andras ögon.

Det sägs att det tar tid att vända Atlantångaren. Den drar fram med en väldig kraft och även om vi rattar helt om tar det väldigt lång tid att ändra kurs.

Och som jag rattat om. Svettigt jag lovar, och en väldigt fördröjd effekt vilket gör att det kan se lönlöst ut. Men nu är båten vänd. Ny riktning och vem vet, kanske på väg mot ett nytt hav?!


Bild lånad från italnordic.se

Att vara nöjd

För ett antal år sedan fick jag en fråga som jag fortfarande kommer att tänka på ibland: När är du nöjd Caroline?

När allt springer på och vi ständigt försöker lösa våra utmaningar (och moder jords för all del) är det lätt att vi glömmer bort att se och ta in det vi faktiskt uppnår och låta oss känna glädje.

Den person som ställde den här frågan heter Anne Leé Holmberg och betyder mycket för mig. Hon ställer ofta frågor som dröjer sig kvar och väcker något i mig. Jag har tidigare skrivit ett hyllning till henne och några andra viktiga personer som du kan läsa här.

Anne Leé har bloggat på det här temat och jag tycker det hon tar upp om firande är en så bra påminnelse:

Även om vi inte når hela vägen ända fram på en gång, önskar jag att vi var fler som ville fira delmål. Tidsaspekten gör annars att vi kanske behöver vänta både ett, två eller fem år för att fira de långsiktiga målen. Och med största sannolikhet har även förutsättningarna under den här tiden ändrats så mycket att det inte heller är helt tydligt vad vi ska fira. Sannolikheten är stor att det inte blir något firande över huvud taget.

Tänk så tråkigt, nästan lite sorgligt om vi inte får njuta av det braiga vi skapar. Det vi strävsamt närmar oss. Men också det vi redan har mitt framför oss, här och nu. Här kan du läsa Anne Leés blogg i sin helhet.

Själv har jag planerat att fira höstens framgångar, kanske inte med pompa och ståt utan mer lågmält och med något jag verkligen gillar. Jag ska bland annat besöka en liten fin butik på Hornsgatan i Stockholm… Mer om det en annan dag.

Närvarande och nöjd

Nått målet på min vandring (från Oppdal tidigare i höst)

Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Passion, glädje, hjärna, hjärta…

Yes, där satt den!

Förra veckan släppte jag och Liselotte Noren ut våra koncept #JobbaSmart och #JobbaTvärs ur garderoben. Det har varit viktigt för oss att behålla vår personliga ton utan att tappa i proffesionalitet. Och jag tror fasen vi landade riktigt bra!

Vilken feedback vi fått! Vi har ändrat lite här och där efter era kommentarer som vi tackar hjärtligt för, ovärderligt! Självklart har vi en hel del arbete att göra framåt, kanske snarare, man blir ju aldrig klar… Men vilken glädjeyra ni gett oss efter de kommentarer ni delat på sociala medier, mailat oss eller tagit med oss IRL. Det som värmer mest är era ordval, då det vi jobbat hårt med faktiskt verkar nå fram. Här är ett axplock på vad ni sett:

Passion och glädje
Både hjärna och hjärta
Spännande med personlig touch
Personligt och genomtänkt
Ger mersmak
Snyggt
Levande/fina bilder
Så välkommet på många sätt
FTW – gick rakt in i hjärtat

Nu fortsätter vi jobba på för att komma ut på fler ställen och berätta vad vi gör och hur vi kan bidra. Är du intresserad eller känner någon du tror skulle ha nytta av koncepten så hör av er! En kaffe brukar alltid vara en bra start på ett eventuellt fortsatt samarbete!

Bildcred: Mikael Ström, Caroline Palm och Leif Offermo

 

 

En Story

Jag har alltid gillat att se på saker från olika håll. Studsa runt mina intryck i olika provprat. Se hur de olika delarna så småningom börjar forma sig till något igenkänningsbart och större. Hur det hänger ihop och hur det ändras. Nästan lite filosofiskt. Låt mig ta dig tillbaka till Dalarna en sommardag 1988.

Vi ligger på en gräsmatta och jag känner mig lite kall och fuktig på ryggen. Yllefilten värmer men daggen går igenom och luktar lite regn. Jag värms av solen men hängbjörkarna  runt om mig skuggar lagom. Sommar. Jag har bara ben, långt blont hår och är tio år gammal.

Morfar hittar det första och pekar ”Där! En bil. Men den har inget tak.” Jag tittar lite till vänster dit han pekar och håller med: ”Ja visst är det en bil. Men kolla nu morfar, ser du inte att det är en båt nu?” Morfar plirar med blicken och skrockar till slut: ”Hö hö, nej det är ju en gubbe med jättenäsa.” Himlen är ljust blå och de vita molnen lätta och tussiga. Med lagom mycket vind kan varje moln ändra skepnad minst tre gånger.

Målning av Rolf Lidberg

Vi tittar ofta på moln jag och morfar och jag älskar det. Liggandes på backen har jag full vidvinkel och kan ta in helheten. Jag kan följa de små rörelserna, se vad som börjar forma sig för att snart förändras igen. Jag kan orda med morfar om vad vi tror vi ser, inte är vi alltid överens inte! Inte vinner jag argumentationen särskilt ofta heller. Men det gör inget för jag kan se på, ta in, följa flöden som aldrig slutar, fundera, beskriva det jag ser. Och när vi inte ser varandras figurer får vi kämpa lite med att vrida huvudet i rätt vinkel så att vi kan se det den andre sett

– ”Javisst är det en stor näsa morfar, inte en båt.”

Och jag älskar det!

Så det här är en saga, en historia och ett härligt minne från min barndom. Men som också säger mig allt. En story som symboliserar vad jag går igång på och som jag just därför vill bygga mitt företag på. Ett företag jag fyller med upptäcktsresor där vi studsar runt det vi ser och provpratar. Vrider lite till på våra huvuden för att få perspektiven, tills det börjar ta form och vi kan förstå hur det hänger ihop. This is me!