Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )

 

Jag säljer upptäcktsfärder

Ni som följt mig kommer kanske ihåg att jag klev av mitt förra jobb utan att veta vad jag skulle göra. Eller så visste jag inuti men vågade inte säga det högt, ens för mig själv… Efter många skogspromenader och stora brödbak bestämde jag mig för att tro på det som pågick inom mig – jag vill starta Företaget. Det bara måste funka med min kompetens, mitt härliga stöttarteam och mitt nätverk.

Många av de råd jag fått har handlat om att göra mig själv och mina konsulttjänster säljbara. Det är viktigt såklart! Men inom mig var det något viktigare som ville fram.  Jag vill ha fler stunder där jag kan vara mitt bästa jag.  Stunder där det är roligt att jobba och lätt att se möjligheter och som är fyllda av goda samtal.

När jag delade mitt blogginlägg om fatcats och gatekeepers blev det ett himla liv i luckan: ”Men är det inte dina eventuellt blivande kunder du skriver om?  Vem skulle vilja ta in en arg och i någras ögon raljerande konsult? Vill man inte ha in en konsult som avlastar och förenklar?” De här diskussionerna ledde till ett långt samtal med säljexperten Anders Lindh som boostade mig i att våga  fortsätta gå på det jag ser – att det är det som gör mig unik! Även om det jag fångar upp inte alltid är den fina versionen. Det blev som en vattendelare för mig.

Så jag har bestämt mig för att inte sälja in mig med förenklade fyrkanter (lite likt en trojansk häst) för att senare leverera runda former…
Jag säljer upptäcktsfärder. Där vi tillsammans letar efter det som glittrar och ger dig det där glimret i ögonen. Där jag bidrar med andra perspektiv. Där vi hittar olika pusselbitar som leder oss vidare. Där vi kan använda oss av mina metoder och kontakter för att börja göra saker – kanske på ett litet annat sätt. Som tar oss åt det håll vi vill.

Det är när jag är mitt bästa jag, i mina ansträngningslösa zoner där jag har flow och superkrafter, som jag också kan bidra till andra. Och det är också då som jag kan bidra till min mission om det där braiga samhället.

Nästa vecka skriver jag storyn om mig och vad jag går igång på.


Bild: Bokomslag Hitta din sanna story av Katrin Sandberg

(Jag kommer skriva mer om Katrin/boken här på bloggen lite längre fram)

 

 

Känsla av sammanhang

Wow, vilken härlig start på hösten det blev.  En spännande hållbarhetsfestival här i Stockholm – The Stockholm Act, gav en ordentlig trendspaning inför hösten och möjlighet att testköra lite seminarieupplägg för min del. För mig är ju hållbarhet mycket bredare än bara miljö (även om det i sig självt är nog så viktigt). När jag jobbar med människors- och organisationers utveckling utgår jag alltid från en hållbar person och en hållbar organisation. Då finns ett helhetstänk med, kvalitet, långsiktighet, mänsklighet och också hållbara resultat. Att det vi gör är på riktigt! Skapar värden på riktigt. Hela vägen, hela kedjan.

Kulturhuset i Stockholm, en av arenorna för The Stockholm Act Foto: Matilda Rahm/Kulturhuset

The Stockholm Act är ett  initiativ som samlar politik, kultur, företagande och forskning för att agera på FN:s 17 globala mål för hållbar utveckling till 2030. Största anledningen till varför jag gillar idéen så mycket är fokuset på ACT. Dels i det självklara att det inte blir någon ändring om vi inte gör saker men också för att vi får syn på det som redan görs. Det finns massor av (små) initiativ som det inte står om på löpsedeln men som faktiskt, på riktigt, varje dag, jobbar med att göra världen lite mera hållbar. Redan under invigningen kände jag en enorm kraft som gav en skön motvikt till den förlamande känslan av att världen går under som vi kan läsa oss till dagligen. Och som jag skrev om i min tidigare blogg om att orka göra skillnad, brukar det inte komma så mycket bra aktivitet ur den handlingsförlamningen.

Invignings(Dröm!?)panel med Isabella Lövin, José González, Gunhild Stordalen och Johan Rockström

Min spaning från veckan:

  • Att ge och dela med sig
    Ett generös och öppen kultur kommer skapa grunden för ett hållbart samhälle. Att ge upp sitt egna behov av andras ”gillande” och istället bli tillfredsställd mer på djupet när man kan ge och bidra till andra utan önskan om motprestation.
  • Kulturens roll är viktig
    Att kultur/konst är en arena där vi kan vara jämlika – i de riktigt stora frågorna blir vi alla mer lika än olika. Kultursektorn har också en stor och viktig roll i att nå ut till många med kunskap och uppmana till handling.
  • Forskningen ger svar…
    Johan Rockström menar att forskningen gett svaret för länge sedan; vi vet redan att vi måsta agera för planetens överlvnad, nu handlar det bara om hur snabba vi behöver vara och om vi hinner.
  • …men forskning är inte allt
    Gunhild Stordalen,  gillar såklart forskning men menar att den i sig själv inte kan göra någon förändring, det måste företag, organisationer och personer som du och jag göra. De små stegen blir de stora i sin helhet. Så vad kan du och jag göra? Se över din konsumtion, ta hand om dig själv, gör medvetna val, stötta aktörer som arbetar för något du tycker är viktigt.
  • Känsla av sammanhang för välmående
    Isabella Lövin delade med sig av en viktig reflektion som jag tror stämmer så väl. Att vi som individer inte mår särskilt bra om vi inte hör till ett sammanhang som vi trivs med/kan stå för. Hon ser ett samband mellan det stora antalet människor med utbrändhetssymtom/diagnos och vår dystra framtidstro.  Då tänker jag att det blir så otroligt viktigt att börja påverka i det lokala/lilla, få tillbaka kraften och komma bort från känslan av maktlöshet. Här är det  verkligen hållbarhet brett vi talar om!


Big Fox på Stora scenen Stadsteatern Kulturhuset  i Stockholm

Så jag tänker att genom att se till att vi är i en känsla av sammanhang, att känna att vi kan påverka och att vi kan agera i vårt lilla, gör att vi mår bättre och kan åstadkomma mer gott. Och så blev det verkligen för mig den här veckan. Mer energi och ett härligt sammanhang att jobba vidare med kring min lansering av konceptet #jobbasmart. Nya möten och workshops är på G, nästa gång blir den 20 september så – save the date! Ska bli grymt kul.

Stort tack till Refo som bjöd in mig till Refo med vänner på Nordiska museet. Coolt sammanhang och ställe att köra koncept test på! Mäktig utställningsyta på Nordiska museet för Refo med vänner där jag och Liselotte Noren körde drop- in övning ”Bli mer hållbar själv och få en lugnare höst”

 

Att orka göra skillnad

”-Neej, jag orkar verkligen inte kolla på nyheterna, kan inte ta in en enda jobbig grej till idag!”

”-Alltså, en utdöende isbjörn till och jag kräks”

”-Hur ska det gå, vart ska det sluta. Jag blir helt matt i kroppen bara jag hör om allt hemskt som händer”

Miljökatastrof, förstörd planet, barnbarn som inte får uppleva. Människor i krig, ökad rasism och utanförskap. Den dåliga skolledningen, en chef som är utbränd och skyddar sig själv.  Och ett gäng vardagssaker att ta tag i, som ens egna jäkla hår som man inte hinner gå och klippa.

Här finns ingen kraft. När vi bara pratar om allt farligt och sådant som är fel så skapar vi oss dåligt samvete och blir handlingsförlamade. Och varje dag strömmar vittnesmål om eländet och undergången in. Vi blir tröttare och räddare. Visst kan vi behöva bli omruskade för att vakna, men vad jag ser ikring mig är vi alla klarvakna! Vi vet! Men utmaningarna känns överväldigande och vi vet inte vad vi ska göra åt dem.

Liselotte Norén skriver på Refos blogg om hur Rätt ska vara lätt, som en viktig nyckel till hållbarhet. Refo arbetar med designad remake och utbildning med mottot: Alla kan göra något! Jag tror också att vi behöver göra nått – ett litet steg, för att hitta kraft och kunna påverka. Panik leder inte till handling och förändring men en ett litet konkret steg gör! Och många små steg blir tillsammans stor förändring.

Vad är praktiskt görbart idag för att jag ska kunna påverka? Fånga glädjen i att det faktiskt går och känn kraften. Smitta andra med kraften. Var stolt. Rädda isbjörnen! Eldupphör! Fråga din chef vad du kan göra för att stötta!

Själv har jag bokat klipptid och lagt ut den här bloggen idag!

 

För extra Power feeling lyssna på Patti Smiths ”People Have the Power”

Foto: David Lageröf

Mina egna små myrsteg