Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Den icke-perfekta bloggen

Ja ni som följt mig de här veckorna vet ju att jag kastat mig ut huvudlöst i att börja göra och lära längs vägen. Det är egentligen, som jag varit inne på, helt galet i min värld. Alla bloggar jag följer idag är supersnygga, coola, givande, roliga, avslappnade med högkvalitativa bilder. Och med en sån där schysst ton på bilderna, ni vet lite lätt rosa, sepia och j-ligt inne. Lite inredning fast med seriöst innehåll.

Nu ska jag avslöja att jag har additionssjukan (hittat på den själv). Det innebär att jag ofta adderar/drar det bästa ur varje människa (blogg i det här fallet) och tänker att summan är grymt bra – sån borde jag va! Helt enkelt perfekt. Det i kombination med ”hur svårt kan det va” kan ju bli lite lätt jobbigt om ni är med mig på hur jag tänker…

Den här kossan får symbolisera var jag ofta hänger fast…


”Såg ju lätt ut när hästjäveln hoppade”. Bilden lånade jag från ett väldelat inlägg på Facebook.

Min blogg (och hela mitt företag) har sjösatts och gått igång som ett leva som jag lär projekt – du vet Walk the talk. Och jag kommer lära mig och ha roligt längs vägen men också hänga fast ibland. Jag tänker att om vi delar våra storys som de faktiskt är, lär vi oss mer och kan skratta tillsammans och kanske också vara lite snällare på oss själva. Verkligheten är ju inte alltid så som den först verkar vara!