Julen är här(lig) – ge dig själv förutsättningar

November/decembers mörka morgontimmar är så vackra och i år kan jag njuta i fulla drag. Min arbetsplats är ju oftast hemifrån och att sitta vid köksbordet med tända ljus och värma sig med en kopp te sätter liksom stämningen för hela dagen.

Men så ser ju inte hela verkligheten ut… November/december sätter press på de flesta. Inte nog med deadlines utan även en sorts press på oss att ta vara på och njuta av advents- och juletid…

Nu är det lätt att ”glömma” vad som är viktigt. Ju mer vi stressar ju mer kör vi på autopilot och utifrån våra reptilhjärnor. Så visst är det passande att jag kommer med några påminnande (och enkla) verktyg för en lugnare och roligare ledighet men också smartare start på det nya året.

Sätta punkt och öppna upp
Jag försöker alltid sätta punkt inför- och öppna upp efter- en ledighet. Det är egentligen en sorts kalenderstruktur där jag planerar in reflektions- och summeringstid innan ledighet och en planeringstid direkt efter. Jag  tipsade om det här sättet att jobba innan sommaren och jag vet att det är flera av er som testat och märkt av skillnaden.

Boka in en dag, eller några timmar om du inte får loss mer, veckan innan din ledighet för att summera din höst. Hitta ditt nuläge, dina resultat, viktigaste lärdomar och kanske vad du vill förändra framåt. Boka även in en liknande dag när du är tillbaka där du tittar igenom summeringen och sätter en plan som känns aktuell.

Fördelen när jag gör så här inför en semester (eller ännu hellre innan varje helg etc) är att jag kan känna mig helt ledig. Jag känner att jag har kontroll och kan släppa. Jag vet att jag har en tid bokad när jag är tillbaka där jag kan justera saker om det behövs. Och vem vet vilka insikter som kommer till oss när vi släpper taget och tänker på annat. Prova! Känslan av att vara klar är underbar.

Att göra listan
Nu när det är bara några veckor kvar till jul och listan är lång tänker jag att vi behöver skära ganska hårt på vår att göra lista. Men helt ärlig är jag inte säker på att det är så tokigt. De flesta saker vi försöker skicka iväg (bort från listan men egentligen inte löst) skulle faktiskt må bättre av att flyttas till januari. Möten som vi lägger in nu (för att vi inte hunnit fått till det på hela hösten) måste det ändå tas ett omtag på i januari. Kanske lika bra att boka av och istället lägga in reflektions-/summeringstid. Vill du ha mer hjälp med att prioritera kolla gärna min film här.

Kom igen, nu slutar vi sätta knut på oss själva med fullbokade kalendrar och omöjliga ekvationer. Apropå ett tidigare inlägg– ta makten, påverka stort genom det lilla, passar även utmärkt när det gäller vårt personliga ledarskap.

Fulltecknade kalendrar – riktig jä*la dubbelknut

Får jag fråga…?

Den här veckan var det svårt att skriva blogg. Känner att jag inte alls vill dela mina tankar, som jag brukar vilja. Det känns svårt och jag har fokus på er läsare. Jag känner mig ängslig liksom. Vad tycker ni om det jag delar.


Ängsligt värre…4 utkast att välja bland

Bidrar jag med den där härligt icke perfekta bloggen?
Skriver jag saker som du lätt kan ta till dig?
Kan jag sätta ord på viktiga saker?

Eller är bloggen bara nått som åker runt i ett flöde? Kanske till och med bara påminner om att du inte räcker till?

De allra flesta dagar skriver jag inte så mycket med fokus på er, mina läsare, utan jag skriver för att jag vill. Behöver få ”outa” det jag ser. Det guld jag finner på min upptäcktsfärd. Det guld jag intuitivt också vet bidrar till er på lite olika sätt. Jag behöver inte fråga er, söka er bekräftelse.

Men idag undrar jag. Hur ska vi ha det med bloggar, tips och pepp. Och med ryt när det får vara nog? Orkar vi läsa mer? Blir vi inspirerade? Kan vi ta nästa steg och börja göra på lite nya andra sätt?

Vore intressant att höra, hur tänker du? Varför klickade du in på den här veckans blogg?

Jag har lagt till min mailadress här, då jag har förstått att det är flera som inte gärna kommenterar offentligt:

mail@carolinepalm.se

Give a shit!

Jag har påverkats av #metoo #tystnadtagning och många berättelser som kräver styrka för att våga berättas. Har tänkt en del kring hur en tystnadskultur blir till och kan fortsätta men också såklart kring vad vi kan göra för att bryta en skadlig kultur.

Jag tänkte inte stanna vid #metoo och tystnadskultur kring sexuella trakasserier utan tänker bredare kring kulturer där saker inte tas på allvar eller till och med tystas ner. Kulturer där ingen bryter ett negativt skeende. Där rädslan att förlora något styr – ett anseende, ett jobb, en grupptillhörighet eller helt enkelt rädslan för att låta gnällig eller okunnig.

Ibland finns det någon som vinner på det – som ett medvetet sätt att få behålla sin makt. Men en del gånger kan också ickereaktionen/-agerandet vara helt oskyldigt då den är ett resultat av att skydda sig själv, som en överlevnadsstrategi. Där man inte ser sitt ansvar som chef, kollega eller människa. Det är såklart inte alltid man kan påverka allt, men man kan alltid säga ifrån, säga vad man ser och hur man reagerar på det. Sedan kanske man inte kan styra resten. Men det är just den här markeringen jag tycker är viktig. Avgörande för att inte en skadlig kultur ska få fäste. Stopp liksom. Stopp på riktigt!


Svårt att vara den som bryter? Teckning: Hans Lindström

Jag har ett starkt personligt (nästan kroppsligt) minne från en tidigare arbetsplats där grupptänkandet var starkt och alla satt på ett möte och tyckte massa saker men ingen sa något (kanske inlärd hjälplöshet? Det är ju ändå ingen idé liksom…). En extern part i rummet bryter plötsligt genom att säga: -Nej men så jobbar inte jag, jag tror inte det fungerar. Och tystnaden går att ta på i rummet. Diskussionen tog en annan vändning efter det.

Här krävdes medvetenhet, integritet och att inte styras av rädslan. Motsatsen:

En kompis berättar om hur hon hämtar chefen då kollegan kollapsat av stress på arbetsplatsen, glömt bort vart hen parkerat bilen, inte sovit på veckor osv. När chefen får träffa kollegan och blir informerad om läget (detta sker på en måndag) svarar hen att hen har en tid för ett samtal på torsdag…

Här styrs situationen av en chef som har en fullbokad agenda och antagligen själv håller på att brista (eller så är hen bara oempatisk eller dum i huvudet…).

Jag övar som tusan på att göra mer medvetna val. Att våga stå kvar, att våga säga stopp! Det här känns inte ok. Kanske även om jag inte har några färdiga svar eller lösningar. Våga säga det jag ser, helt enkelt: give a shit!

Ska asap se Ruben Östlunds The Square som jag förstått tänjer på allt kring gränssättning och drev.

(Foto: Give a shit är grafikern Ylva Skarps budskap som står i motsats till att inte bry sig… )